Aftonbladet – 17 november 1837, sida 3

något annat askedamde, han skulle gjort en djup bugning och aflägsnat sig; men hans rörelse var ej beräknad; han framställde icke en studerad person framför en spegel; hvad han hade på hjertat, trängde sig till hans läppar slumpvis, oemotståndligt; dammen var bruten, orden runno af sig sjelfva, och han fortfor: ,Det finns en qvinna i verlden, i hvars granskap jag erfar en sällhet, som ej kan uttryckas med ord; en sällhet, som fördubblar mitt lif, men ändå tyckes till intet göra det. Om jag hade änglar:nas stämma, när de besjunga den skönaste bland dem, så skulle jag för er beskrifva denna qvinna; om jag egde Rafatls pen: sel, när han tecknade Madonnan, så skule jag afmåla hinne för Er; men erden fattas mig, fårgerna fattas mig. Jag föredrar derföre att visa Er hennes bilå! ropade han i det han vedryckte ett miniatyr-porträtt, som hängde oöfi ver spiseln; det var Angeliques; denna är det! kan ni val tadla mitt val?, Hon steg upp, med majestätisk hållning, och svarade i en isande ton: ,Jag måste bedja Er lemna detta rum, min j herre, och aldrig mer återkomma dit.n Han hade väl fruktat något stolt och föraktligt svar, mer gifvet med en darrande röst; men hir var rösten fast och bestämd. Han aktade Isig imedlertid väl för att lyda. Ni visar sålunda bort mig? sade han med I smärta. Mina ord hafva illa antydt, hvad jag I känner. Om ni visste, med hvilken häftighet jag älskar Er, så sku le ni åtminstone hysa öm kan med mig., ,Kan vi väl hålla ett sådant tal till en gift hustru? En man, som kan uppföra sig på det sättet, måste antingen förakta den han tilltalar, eller bli föraktad. Ni har vunonit det sistnämnda ändamålet min herre; jag föraktar er.n DArgency skulle ha velat med sitt blod betala ett spår af sinnesrörelse hos denna qvinna, len blekhet, en darrning; men föraktet töll så kallt på honom, att han icke kunde tvifla på hennes likgiltighet, hvilken uttrycktes i hennes blick, lika mycket som i hennes ord. Han erlinrade sig nu hvad ba on Tangis sagt: du älskar len staty utan själ I En hemsk förtviflan bemäktigade sig hans hjerta; han hade åt denna gvinna egnat en omätlig, fanatisk kärlek. Den hade hos honom öfverväldigat de heligaste känslor; syster, bror, barndomsvän, allt hade han förgätit, för att lemna rum åt em enda tanka; hans känslor sam-. manträngdes i hennes bild; hans sällhet skrefs med hennes mamn; han hade byggt sin lif på en enda grundval; henmmes kärlek. Då denna kärlek undgick honem, sammanstörtade allt; hela veilden blef dyster och sorglig, ty är icke kärleken dess ljus, likasom solen? Hon befsllde honom ännu en gång gå bort, för att aldrig mer återkomma. Gå bort!, ropade han, aldrig! sällheten är här, förtviflan utanför Er dörr; jag qvarstadnar der, hvarest sällheten finnes.x Ni vill då, att det blir jag, som åtar mig att bortvisa Er,, sade Marlas d Hervilliers, som i det samma framträdde. DArgency stod ofverraskad och Angelique syntes äfven ganska förundrad; hon var långt ifrån att tro, det hon i sitt granskap hade ett så intresseradt vittne till hvad som förefallit. Ni är kysk som Minerva, Fru Markisinna, sade mannen, i det han kyste hennes hand med detta galanteri, som han alltid iakttog till och med emot sin hustru, tydeligen för att icke komma sig ur vanan dermed. Jag var för öfrigt säker, att Ni icke skulle ge vika, ty Ni har Miralaiss ädla blod i Edra ådror., Han rände sig nu till den unga mannen, med snarare em stolt hållmng, än något uttryck af ovilja; hans sätt att vara bibehöll alltid måtta och tillbörlighet. Hofmannen upphörde aldrig att röja sig i någon omständighet af hans lefnad. Jag skulle, sade han till dArgency, begära af er en upprättelse för den förolämpning, ni tillfogat mig; jag är väl gammal, men jag bär vid min sida den vårja, sem min farfars-farfar fick af Henrik IV; denna värja har icke rostat, jag ber er vara öfvertygad derom; hon är ännu lika blänkande, som min familjs heder; men under sådana emständigheter som denna synes mig en duell icke lämplig. Om ett dylikt uppträde en gång blir kändt vid hofvet, kam det lätt vanställas i berättelsen. Hans majestät och madame Pompadeur tycka allt för mycket om sådana små kyrleksäfventyr, och det är alltid