Aftonbladet – 14 november 1837, sida 3

regents pligter; och i detta afseende lemnar de gamle konung Ernsts handlingssätt intet öfrig att önska. Han bibehåller icke en grundlag som han ej älskar, för att låta den tjena såsor ett verktyg och ett gyckelspel att dermed för villa hopens ögon under kringgående och gäc kande af dess anda; nej, han upphäfver den hel simpelt och säger nästan rent ut till sitt foll hvad han tänker: J hafven dermed intet att gö ra; edet är jag, jag, konuagen, som i stöd a mina ärfda och gudomliga rättigheter, på grunc af hvilka J och edert land äro min egendom bestämmer om de lagar, efter hvilka J skoler styras. Jag löser er från eder ingångna ed och binder er vid en annan; mig allena ären j lydnad skyldige. Men det är icke nog med denns vackra egenskap, äfven andra utmärka detta dokument, dyra och heliga pligter, landsfaderligt hjerta, omtankan för det trogna folkets belåtenhet och lycka, värdet af undersåtarnes kärlek, förtroende och til!gifvenhet, en faders känslor för sina barn, hvilken ädel ömhet, hvilka sköna egenskaper hos en furste förråda de icke, och huru rörande måste ej försäkringen derom förekomma folket, när den åtföljer upphafvandet af en grundlag, af hvilken detta folk hade hoppats förblifva i ostörd besittning. Dessutom, hvilken klar och tydlig motivering af beslutets legalitet? För det icke alla delar af ständernas önskningar och förslag blifvit af företrädaren bifalloa, måste äfven de, som han bifallit och alla invånarne i landet svurit lydnad, upphäfvas. Logikens vetenskap har verkligen genom denna slutkonst vunnit sin fulländning. Detta dokument, naturligtvis afgifvet efter mosen rådplägning med de öfriga makterna och Förbundsdagen, utgör det mest karakteristiska ecken, på hvilken punkt politiken för närvaande: befinner sig och gifver en säker måtttock, hvad nationerna för den närmaste framiden hafva att hoppas.