Aftonbladet – 8 november 1837, sida 2

ÅTERBLICK På DEN HISTORISKA SKO LAN, I ANLEDNING AF ATTERBOMS DIKTER. Femte Ari keln. Det fanns för några år sedan här i staden ej viss kund, gemenligen kallad kapten 5., son brukade freqveutera Stockholms källare och, e medan han sjelf icke var i tilfälle att bekost sin trakteriog, snika sig till en eller annan öf veriefva i ett glas eller till bjudning på en sup En dog, då han utan all framgång tillbrag flera timmar under sin vanliga väntan, men ändt ligen nödsakades, med det bedragna hoppets o behagliga känsla aftroppa, fillde han ett uttryck som en lång tid var ett ordspråk; med mortifi kation och förakt 1 blicken, och med en houon egen, grs:flik, stämma sade han: Jag tror, at verige går under., Ett kotteri af unga spe fåglar, som hörde den dystra prof-tian, skratta de mycket; men de hade bordt fatta den djup andemeningen deraf och besinna, att en god de at vårt slägte har i dessa ord klaven till sin fi losofi. Lika litet som Sverige gick under fö det att S. icke blef bjuden på en sup, lika li tet äro dess Kraft och sedlighet försvunna der före, att några bedröfliga själar, som grubbls s1g ut ur verkligheten och in i en dromverld tycka så. För S. var Sverige färdigt att g under; för Hr Atterbom är samtiden ett ask fom, sutbrunnen och kalv, en askgå hed m m., såson uttryckligen står att se i den lärd professorns Utsigt 1837, och på många andr ställen.