Aftonbladet – 8 november 1837, sida 2

SEM SIULHIOSH oOPSvagnHet AU dessa lyten icke skola hafva funnits fordom, är en inbillning, som endast uppkommit af kortsynthet. I hvarje tidehvarf har en låg, beräknande krämare-anda funnits, men också en eller annan köpman med vidsträcktare och liberalare vyer. Den prisade medeltiden, som spökar för skolans inbillning, var fullt ut så mycket och kanske mer än någon annan tid behäftad med ett låghjertadt och hårdhändt schackreri, som icke ens nu skulle gå an att försöka; och verkligt högsinta affärsmän finnas nu i högre mått. Hvad man eg:ntligen i detta afseende förekastar vår tid, år att flera, att nästan alla nu lägga sig på industriel berakning. Men lika många drefvos under medeltiden af lustan att förvärfva rikedom, fast de sökte tillfredsställa denna lusta på genare och lättare vägar, än som nu äro tillgänglga: de togo, så ofta de kommo åt; vi måste inskränka oss till att genom produktion eller hansel förvärfva. Sant är dock, att plundringståg och röfveri ge bättre ämnen till ballader och tolkvisor, än handel och fabriker kunna ge; och detta är väl det egentliga skälet, hvarfore våra i en drömverld lefvande poetaster tycka mera om medeltiden än vår tid. Men till afbje!pande af bristen, kunna ju Hr A. och hans svärmande medbröder finna en ,ULycksaligheteus, halfö, som deras fantasi lätt kan förvandla till ö, uti Spanien, der det icke saknas en trosarm;, i äfventyr och embuscader, ja, till och med icke kärleksqvitter, såsom det synes af den sockersöta brefvexlingen mellan Dun Carlos och Prinsessan af Berra. Afven Jungfru Marua spe ar ju der en stor roll. Ett annat skäl att hata den allmänt spridda industri-andan torde vara, att den hotar de älskade skrån och korporationer, för hvilka skolan fått en så djup vördnad. För att bedöma denna förkärlek, bör man besinna, huru vi få kunskap om det ena eller andra tidehvarfvet, huru och af hvem bäfderna skrifvas. Det är först i sednaste tider, som folket och dess lif och sträfvanden fått en plats i historien; förr bekymrade hon sig icke om annat än Hauptund Staats-actionen, om konungars och andra mäktiga herrars krigståg, tornetingar, jagter och andra nöjen; och der bredvid inrymdes en liten vrå åt kontroverser (blodiga naturligtvis, ty det var oskiljaktigt från den älskade ,kraftfullav tiden) om immaculata conceptio o. d. mysterier,, samt åt prelaternas och klostrens angelägenheter. MNeiionersas tillstånd i de äldre tidehvarfven bafva vi således föga begrepp om; och huruvida de voro nedsänkta i elände, okunnighet och laster, det bekymrar våra entusiaster litet eller intet; dem är det nog, att någonting för troubadourer och -minnessänger brakbart åstadkoms af en minoritet, som obekymrad t:ampade menniskoslägtet under fötterna. Huru det i verkligheten stod till, bevisas bäst af det ovanliga beröm, som slösas på några få bland detta riddersoch presterskap, hvilka saunt uppfyllde det kall, hvarför alla buro titen. Och detta blir märkligare, då det besinnas, hvilka som skrefvo historien och som förgu adev eller fördömde, al!t efter skrå och beräkning. (Härvid torde icke vara otjeuhgt att påminna läsaren om den inbördes sjelfforgudning, hvaruti våra fosforister, förmorligen för att härma de gamle, gått ganska lånrt, och hvarpå prof visa sig talrika i A:s skrifter.) Hvad denna tidens svaghet angår, så kommer den enkannerligeu från de folkklasser, dem A. och konsorter hylla, och hvilkas missaktande de anse såsom slägtets undergång; och hv2d som, enligt all historias iutyg, Varit ett medel att åtargifva försvagade natiouer kraft och spänstigbet, är just hvad desse herrar djupast hata och fordöma, nemligen revolutioner. — För att erkönna detta, behölver man irgalunda älska eller önska revolutioner. Man man miste vara blind, för att icke se, det siatskrupparna någorgång blifva så förskämda och först, i hvad man behagat kalla lifvets höjder,, att de icke kunna räddas hån fullkomlig förrutnelse och upplösving på annat sitt än genom en fullkomlig omskakuning, innan gangrenen hinner gå för låugt på djupet, så att det friska, som alltid någonstädes finneg doldt 1 kärnan på hvarje nation, komrmer upp och uppfriskar det hela. Detta år en nalturlag; men våra fosforistev betrakta det såsom en ,daevelens indskydelse, för att söka förbjelpa det oda till seger öfver det goda. Len omkliga kortsyntheten i afseende på verldshändelserna sår så långt, att denna i naturen grundade beaigenhet hos de: lägre att flyta upp öfver det, som under sin öfrerlagsenbet blifvit förskamdt ol fver betraktad just såsom en sjukdom, såsom PR oo Lada 22 I