Aftonbladet – 7 november 1837, sida 2

nan väg tillkärnagifoa önskningar. Erfarenheen ifrån fordna tider visar annars, att det varit förnämligast under envåldstiderna, som Regenterne sjelfve sokt, genom den obegränsade maktens och den blinda lydnadens avbävgare, i folket inplanta den försnämnda tron till sin egen förmån och emot Herraine, likasom det låg i Gustaf den tredjes poliuk, att låta sira loftalare utskrika Frihetstiden , som likväl, jemte sina flerfalldiga m ssbruk, härrörande isyrcnerhet ifrån den vidunderliga inrätningen med Sekreta utskottet, hade fl:ra förväffliga sicor, och åtminstone ägde det framlör vår tid, att den framkallade många utmärkta män. Det förekommer oss föröfrigt, att nationen, om den vill taga fjellen från ögoven, kan om orsakerna till de slitningar vårt land i årbundraden undergått, lära mycket just deraf, att Svenska Folkets Historia är dess Komungars; antingen frågan är om den vansinnige Erik den fjortondes, den bigotte Joban den tredjes, den svage igismunds och den slösaktiga och vällustiga Kristinas regering, eller om den tappre, men Don Quichottiske Carl den tolfte, som förlorade hältten af riket och i grund utarm de det öfriga, eller om teaterkungen Gus:af den tredje och bars enfaldigt halsstarrige son. Hvad Carl den elfte beträffar, så kallas han väl ofta en bondehung, men halten af denna fras visar sig bäst deraf, at det är just ifrån hans tid, som Svenska bonden har ärft den största delen af sitt ännu bestående skattebetryck. Om Fr:drik och Adolt Fredrik säges väl, att de voro af regeringsformens band för mycket inskränkte att verka det goda de oönskade; me i var denna inskränkning i det yttre blott uttrycket af inskränkningen i pe: sonerovas inre. Läsaren finner, att man icke ens behöfver gå tillbaka till Unpionskonungarne. Mångfaldiga amekdoter ur svenska historien kevittva, att allmogen icke sällan avsett en kung sisom ett malum necessarium ), och eburu en och annan konungs utmärkta egenskaper, i synnerhet på slagfäliet, hos folket ingiutit denna entusiasm, som stora härförare s: väl behöfva och förstå att oppväcka, har hkväl denpa från en period ärfda entusiasm så ofta blifvit gäckad under en annan, att numera ganska litet deraf går i arf, och varder någon if delsen till del. De perioder af tryckfrihet landet åtnjutit, osh den som ännu fortvara:, hafva icke gynvat vidskepelsen, och vi uppskatta så ringa den rest, som ännu är qvar och dsgligen minskas att vi anse oss nödgade till förestående reservation mot den möjliga förebråelsen att bafva viljat uppfiiska tron på en grund, hvars löshet vi, och utan tvifvel äfven Dagligt Alles handa, rätt väl känna, ) Såsom en af de nyaste erinrar men siy tiksdagsmannen Matts Perssons sarkastiska försag vid nu gällande Regeringsforms uppsättning: vEn kung år så dyr, jeg tycker vi kunde nöja oss med em hertig.