Aftonbladet – 1 november 1837, sida 2

id, bli visa al skadan, och att den Valtsettted rylningen, efter ett eller par års förlopp, ej kall lemna efter sig något annat än ett varnanle minne. Är det blott Amerikanarne och de förnämsta andlande personerna på den stora verldsnarkuvaden, som behöfva häraf taga efierdöme? Innebär icke den öfvergångna katastrofen en exa, hvaraf det kuude vara nyttigt, att äfven Sverge lade något på minnet? Att vårt land, i trois af sina många natur-förmåner, i trots af de rikdomsämnen, vår jord och våra berg innehålla, likväl i sekler sträfvat med fattigdom och näringslöshet, att dess industri frawslaper ett tynande Nf, och ligger efter alla andra Ci Viliserade nationers, som möjligen kunnat deråt Ofverlemna sig; att man i decennier klagat öfver penningebrist och kreditbrist, är ett lika så allmänt kändt faktum, som man nu mera temligen allmänt borjar bli ense derom, att bufvudorsaken får sökas i statsmakternas okloka inblandning i näringsförhållanderna , i den ekonomiska lagstiftvingens skick, samt i det välmenrta, men förderfliga prohibitif-systemet. Man har nyligen forsökt afhjelpa en del af de öfverklagade svångheterna, genom myntbestämningen och pro vincial-bankers stiftande. De sednast församlade ständerna hade den berömvärda afsigten alt I vilja åstadkemma reda i penniogeväsendet. Men l utgången visade, huru mycket de missräkvat sig på regeringens medverkan, och huru dess åtgärd i en punkt bidrog, att nu beröfva myntbestämningen en del af dess åsyftade nytta. I Ständerna ville afhjelpa den oreda, som i så många år hos oss ägt rum genom det olika räkningssättet, af Banko och Riksgålds, och bestämde derföre myntenheten till likhet med den i allmänna rörelsen brukliga Riksgälds-riksdalern, till hvilket belopp de ville, att det nya silfverY myntet skulle slås. Antagandet af denna idd hade varit en verklig välgerning för landet, eu lättnad för rörelsen, oeh isymnerhet för hvar -loch en räkenskapsförare. Regeringen fann imed Hertid ett medel, att betydligt förminska nyttan af detta beslut. Hon vägrade sanktionea deråt, och förordnade nu i stället, att räkneenheten skulle bli En RBRiksdaler Banko, men det nya SÅ silfvermyntet, slås icke efter denna enbet, ulan (efter den gamla SpeceRiksdalern, hvarigenom landet, i stället att få räkne-oredan upphörd, N fick henne förökad med 50 procent, då dt, i 5 stället för ett enda, erhöll trenne mynt. Man s känner icke orsakerna till detta motverkande af en nyttig åtgärd, mot hvilken ingen siatskonstens syftning rimligen kunde uppresa sig, emedan det borde gagna alla, utam att kunna skaIda någon; man kan ej formoda, att styrelsen I skul.e handlat 1 elakt lynne, par dept öfver CC sjuttitvåans motgång, och det är sålurda omejligt för den oinvigde, att gissa till anleäningen. Deremot äro verkningarme omissxänneliga. Genom prägelns skiljaktighet från det i allil männa rörelsen gällande värdet, blef zet för mef nigheten svårt att förstå detta värde. Det be Ihöfves för de fleste tid och öfning, för att era linra sig, att en sextondedels riksdaler är, hvad kal man vanligen kallar, en tolfskilling, en åttondeval d.1s tjugufyra skilling, o. S. VY. 1 stället för att, åsåsom myntbestämnmingens motståndare fruktade, ;r I allmänh ten skulle trängas till banken, för att plundra der på allt sitt silfver, har den verk ligen oväntade händelsen int-äffat, att den stora massan ej ville hafva detta silfver, och vid liqvider ber att blifva förskenad derför, samt att föga mer deraf är uttaget ur banken, än Nyfikenhetens tillfredsstllande erfordrat. En följ af d nna styrelsens åtgärd är sålunda det bor synnerl:ga faktum, att ibland sedlarne ingen rep:esenutaut finnes för den af Konungen bestämda myntenheten, eller Riksdalern specie, då det nya sedelmyntet för allmänhetens skull mäste för det mesta baseras på Riksgä dsenheten , och Riksdalern Riksgälds blef den lägsta ses:ln, ee e5si-lhuru ej eller någon fullkomlig konseqvens 1 och I detta fall iakttogs, utan sjelfva benämning .1eI gjordes till Banko, så att man bar sedlar på se-Å ett, tio, tjugufem och femtio MRiksdaler tiks ade gälds, under namn of brutna Bankotal. Pen ds-) tilldrag Ise är lärsrik för hvar och en, som unI reflektera öfver de Svenska statsmakternas Dbeder I näg-uhet, att komma hvarandras önskningar Ull aut) motes, äfven i fall, då allas nytta fordvat det pPP Detta lilla gnabb emellan regering o Dn stinnit I der är likväl icke af någon stor och ingripa sarde vigt. Med iden skall väl menigheten lr: hk-I första sig på det besynnerliga rikningssöttet, Loa vi derhörande kanhända inse, att de icke nat