Aftonbladet – 27 oktober 1837, sida 3

Om Mamsell Widerbergs engagement. Om någonsin publiken här i hufvudstaden afgifvit en enhällig opiniorsyttring, så var det visserligen vid Hofsångerskan Mamsell Widerbergs recett i Tisdags i förra veckan. Frågan om hennes skiljande från teatern hade redan långt förut varit ett föremål för allmänna uppmärksamheten, och det var al!ldeles icke otvetydigt, att denna omständighet till en stor del ingick i det utomordentliga deltagande, som hon rönte nämnde afton, och hvartill något motstycke oss veterligen icke kan uppvisas på de sista 20 åren. Det var då också ganska naturligt, att ett rykte lätt skulle uppstå om hennes återengagerande, serdeles i anledning af den inkastade kransen och verserna, hvarom det sades, att direktionen! kort förut hade blifvit underrättad genom en biljett, fastän de voro ämnade till och äfven voro en surprise åt sångerskan sjelf. Hurudant bar då resultatet sedermera visat sig? Jo, att direktionen alldeles icke gått publikens och Mamsell W:s ömsesidiga önskningar till mötes, annat än med ett anbud, som hade för henne varit det mest förödmjukande, man kan tänka sig. Läsaren känner redan af Mamsell Widerbergs i onsdagsbladet införda skrift detta anbud. Den som närmare betraktar detsamma, måste genast finna, att direktionens mening dermed aldrig kan hafva varit någon annan, än att göra en demonstration, för att kunna sägas bafva gjort något. Att vilja utsätta ett vite al 100 RBR:dr banko för hvarje afton, som hon kunde försumma sig utan bestämdt laga förfall, är en framställning, hvilken så mycket tydligare åsyftade att icke kunna antagas, som direktionen redan genom reglementet har full mak och myndighet att göra afdrag å lönen elle