Aftonbladet – 25 oktober 1837, sida 2

detta sätt förfäktade den oblandade royalismens sak på Riddarhuset, höll Den Objudne Gästen tal för allmänheten utanför, ungefär af samma skrot och korn, som man sedermera i allmänhet funnit i den historiska skolans utbredelser öfver samma ämne, med tillägg af åtskilliga fraser om huru Svenska folket icke ville hafva någon annan än Konungen att styra sig m. m. Ungefär enahanda var äfven ursprunget till den efter samma riksdag utkommande brocbyren 0 Minister och Opposition, som innehöll åtskilliga braskande och frimodiga yttranden emot den gamla Svenska aristokratiens makt (som längesedan är död) och några prunkande retoriska fraser om, huru ingen borde stå mellan Konungen och folket, huru Konungen borde kasta sig i folkets armar, med en hop andra uttryck, som, när de toma dunsterne bortblåstes, helt simpelt utgjorde en advokatyr för det krassa enväldet. Å andra sidan bad Oppositionen på Riddarhuset deras excellenser att läsa den 4 Q:n regeringsformen till slut, för att se, att derstädes äfven stodo orden: på sätt denna regeringsform föreskrifver,, i hvilket tillägg oppositionen sökte ett stöd för sitt yrkande om rådgifvarnes ansvarighet. Tio år äro nu snart förflutna sedan denna tid, och dunsterna både på den ena och andra sidan äro temhgen försvunna. Man kan således opartiskt betrakta de olika påståenderna i sin helhet, för att komma till hufvudsaken. Sanningen måste till slut taga ut sin rätt, och det är, i dess intresse och för att icke en gång återfalla i nya illusioner, som det är en skyldighet att öppet medgilva, hvad erfarenheten under den påföljande tiden lärt nationen att inse, det Deras Excellenser och Den Objudne Gästen den gången hade rätt, och opposi donen orätt. Man må läsa den 4 6. huru man behagar, och just med uppmärksamhet till orden: på sätt denna Regeringform föreskrif ver, så skall det nemligen befinnas, att det verkligen är Konungen, som allena styr Riket, så vidt det är sanning att någon verklig ansvarighet ä Rådgifvarne icke kan tillvagabringas under de närvarande formerna, eller så lange Rålgifvarne blott behöfva begagna den klokheten att vid alla kinkiga tillfallen reservera sig, för att låta Konungen a!!ena stå för allt hvad som göres eller låtes Felet på oppositionens sida var, såsom vi förut nämnt, just den menloshet, som gjorde att ledamöterne af denna opposition sågo i regeringsformens föreskrifter mere hvad de önskade att deri finna, an hvad dess: föreskrifter verkhgen inneburo, och sålede: fortlefde i samma förvillelse, hvaraf 1809 år: män mera förlåtligt varit beherskade, då de skrefvo de vackra och vältaliga motiverna til 106 och 107 paragraferna, hvari de grundade så sköna luftslott af förhoppningar på krafter a mogna Bådgifvares forenade rådslag. Vi äro här vid en vändpunkt af undersokningen, och vid öfvergången till dess andra afdelning. Då den satsen, att någon verklig ensvarighet ör Rådgifvarne för närvarande icke finnes efter grunclagen, eller med andra ord, att Sverige för närvarande icke har något kon. stitutionelt Regeringssätt, sådant man tänker sig det hvilande på stödet af moöjoriteten hos foi ket eller dess ombud och beroende deraf, öfverensstämmer med både hvad Rådgifvarne sjelf. ve och deras hjelpare den Objudna Gästen sam sedermera Svenska Minerva predikat, och v således hafva samma utgångspunkt som de, si förmoda vi, att några strider öfver denna punk icke vidare skola behöfvas. Denna öfverensstämmelse i premisserna är så mycket fördelaktivare, som den lemnar oss tillfälle att odelad kunna skänka uppmärksamhet ät den secnarc afdelvingen, hvilken innefattar den vigtiga frå gan: Hurmwvida det icke vore nyttigt att et verkligt Konstitutionel:t regeringssätt funne. Sverige, i fall sådant kunde införas genon en lätt vidtagen refom, utan några skakningar. utan rubbande af ett enda ibland samhället: sundelementer, och utav någon minskning, hvar ken i Konungamaktens konstitutionella preroga tiver eller dess anseende hos folket. Vi skol: söka utreda denna fråga i några påföljande ar vukar.