Aftonbladet – 20 oktober 1837, sida 1

le de vara tillräckliga att göra välmågans och lyckans njutning gemensam för alla dess invånare. Men till följe af vidunderliga afvikelser, häsflytande från samhällets inrättning, till följe af korruption i styrelsen och fel r uppfostran, har det kommit derhän, att massan af nationen är slaf från vaggan till grafven, att tusentals olycklige sakna bröd, sakna tid och medel att förskaffa sig ens nödtorftiza kunskaper och än mindre bildning, men deremot af belägenheten tvingas till afund, fiendskap, hat, och slutligen till offer för djuriska pjutnmgar, ej sällan för brott. i Vi se ock huru medel:lassen är bunden till arbete, och huru största delen af densamma, begärligt jagande efter välmåga och beqvämlighet, sällam erhåller dem utan med uppoffiing af sitt lugn, huru den suckar under tyngden af affärer, bekymmer och oroande aningar, för att ej tala om bankerotter och undergång, hvilka den isakernas närvarande läge endast med möda kan undvika. Och till och med bland de få privit!egierade som njuta frukterne af detta arbete och af denna verksamhet, ämnade att underhålla deras lättja och deras otyglade lyx, ör det blott ena ringa del, som kan undandrega sig de olyckor, som födas af lättja oeh utsväfningar och den frnktan, som väc-es hos dem af mängdens ovilja, hvilken kunde känna sig frestad att sjelf taga sig rättvisa, 1 trots af deras goda dagar, deras makt och deras rikedomar. Det är derföre, som dessa få privilegierade alltid sökt att hålla folket i okunnighet och att bedraga detsamma; som de underkufvat det genom dess laster och under hållit dess olyckor; aerifrån härleda sig privilegier och utmärkelser för att uppehålla den rike och förföra den oskyldige; deritrån deras begär att concentrera inom sin egen krets all makt, lagstiftande så väl som lagskipande, all kyrkans och statens egendom, embetena och inkomsterna, genom, hvilka de kunna bedraga, förskröe ka, förföra och sålunda föreviga sitt despotiska berravälde. Det är från denna förgiftade källa för politisk exekutif makt, som fanatismens förföljelser, vantrons hätskhet och större delen af de blodiga krig, som vanhedra vår historia, flutit. Det är här man ser det förderfliga upphofvet till det arbetande folkets i England olycka, äfvensom till större delen af de laster och brott, som födas af fattigdomen och okunnigheten, och hvilka i ett land, så gynnadt af naturen och ryktbart för sina framsteg och sin upplysning, nedsätta nationens karakter och utgöra en skamfläck för menskligheten. Eders Maj:t är icke okunnig om, att några samvetsgranna och tänkavde män, sedan sekler, rigtat sina kraftfulla bemödanden på afskaffande eller mildring af det politiska och sociala onda, som är orsaken till den olyckliga belägenhet, hvari folket för närvarande sig befinner; E. M. vet också, att förföljelse och död alltför ofta varit lönen för deras ädla bemödanden för mensklighetens väl; och dock hafva deras arbete och deras mödor lyckats att släcka intoleransens låga och att förslöa krigets och förföljelsens glafven; de moraliska, sociala och politiska sanningar, dem de förkunnat, hafva icke blifvit förstörda af bilan eller qvåfda i fängelset. Den redlige reformvännen i våra dagar, lika angelägen att aflägsna alla hinder, som stå i vägen för mensklighetens framskridande och välgång, möter samma stridande intressen, som karakteriserade de förra förföljelsetiderna, och om representanterne af dessa intressen icke gifva verklighet åt sina onpskningar såsom fordom, så är enda orsaken den, att de icke åga nog makt dertill, vare sig Whigs eller Tones. De exklusiva intressena hafva i flera år lyckats att göra konungamakten till ett verktyg för deras vilja. Det är pä detta sätt, som de hafva plundrat inom landet och spridt förödelse utom detsamma. Allt efter som det ena eller andra partiet fått öfverväldet, har Konungamakten varit nödsakad följa dess taktik; partiet har betjenat sig af densamma för att dölja sin korruption och för att ursäkta den, och allt för ofta har konungamak ten samverkat med partierna till landets förderf. Dessa faktioner skola fortfara att omgifva E. M:s tron. och använda alla konster för att skilja Eder frin Edert folk. Endast stor klokhet och kraftfull vilja skola kunna motstå deras inflytande; söka alt ingifva Eders Maj:t oriktiga ningar om vigten af korungamaktens rel; de skola förscka att öfve tyga eder, att för alt vara mäktig, måste ni vara sträng; de skola söka missleda edert omdöme genom hofvets falska glans, för att upp: ätthålla missbruken; de sko a försvara dem för det de hafva häfden för de så