Aftonbladet – 18 oktober 1837, sida 3

den första orsaken till din olycka, jag, som förrådt dig? . . . Ah, Federigo, Federigo! . ditt ädelmod ger mig lifvet åter! Hvad röra mig pu de hårda öden, som vänta mig, pu då jag är öfvertygad om att din stora själ blifvit rörd af min ånger! . . . Vet, de hafva nedrigt bedragit mig, dessa uslingar! . . Jag var ung, utan erfarenhet . . . Gonfalonieri öppnade, rörd, sina armar för honom och svarade hastigt: Giorgio, jag minnes nu mera ingenting annat än dina bemödanden att godtgöra det första ögonblickets förseelse . . .. Kom till mitt hjerta, det gömmer intet af det. förflutna.n Har grefven åter hemtat sig? frågade för fjerde eller femte gången en svartklådd figur, för hvilken alla polis-agenter, som omgåfvo oss, vördnadsfullt bugade sig En gendarm gjorde honom ett jakande tecken, hvarpå han tillade: ,Hvar och en vare på sin post! inom några minuter kommer jag igen, för att hemta fangarne.n yDet är för att låta oss träda fram inför den tillsatta komittten; — sade Gonfalonieri mig, —;man skall förkunna oss vår dom., Mitt hjerta klappade härvid häftigare och jag tryckte hårdare i min famn den ädle vän, hvars grymma öde lät mig i denna rysliga stund glömma, stt allt nu var slut äfven för mig. Jag måste stiga opp från sängen, — tillade Federigo, sedan han hemtat andan efter den första austrängningen att sätta sig opp, — ,hjelp mig, min vän! Om jag icke skulle kunna hålla mig oppe, för att sjelf gå inför komitteen, torde man bära mig dit med våld, och jag vill för allt i verlden undvika denna förödmjukelse.n . . . Stöd dig på mig utan fruktan !, — sade jag och lyfte honom raskt opp, — låt, om det behöfs, hela tyngden af din kropp hvila på min arm! Gud har gifvit mg styrka och krafter, och jag tackar honom derför af allt mitt hjerta i denna stund. Vi försökte att gå några steg i salen. , Tack vare ditt bistånd, skall jag allt hålla mig uppe, jag känner det, jag hoppas det..., Dessa ord voro knappt uttalade, förrän en af dörrarne hastigt öppnade sig. Låt de anklagade trada ut!,utropade med hög röst komittcens vaktmästare. Vi vexlade med hvarandra en blick, Gonfalovieri och jag, vi tryckte hvarandras armar med en innerlig och sympatetisk energi, och jag hviskade honom helt sakta: Gifve Gud, att man läte oss få gå på detta sätt äfven ut ull afrättsplatsen! Företrädda af ett par utaf den nedsatta domstolens ledamöter, framskredo vi långsamt midt igenom en på ömse sidor bildad hay af gendarmer. Om vi hafva lingt att gå,, — tänkte jag bekymmerfullt för mig sjelf, — om det räcker öfver hundra steg, så står Gonfalonieri aldrig ut med det; ty jag kände retan hur han ville digna ner och stapplade på foten, oaktadt allt sitt bemödande och stödet af min arm. Lyckligtvis åtgingo endast ett par sekunder, för att anlända till det rum, der domstolens ledamöter till ett antal af nio, rangerade i halfcirkel kring ett med ljusstakar fullsatt bord, väntade vårt intrade. Till venster om ordföranden såg man stor-inqvisitorn Salviotti, ännu blekare och dystrare än vanligt. Man placerade oss längs väggen, midt emot tribunalen. Tystoaden, som blifvit störd af vår ankomst, inträdde ånyo; det blef ett ögonblicks väntan, . ..-. den var förfärlig. Hvad som hufvudsakligen ängslade mig var fruktan för att se Gonfalonieri ett, tu, tre svimma af inför våra orättfärdige domare. Hvilken skadefroöjd skulle icke detta skänkt Salviotti, hvars blickar oupphörligt voro fräckt fästade på oss. Mod! hviskade jag sakta till min vän, i det jag ansträngde mig atwt ännu säkrare hålla honom uppe. Hans fasta blick, lugnet i hela hans sköna ansigte, som han vände emot mig en momang, trankiliserade mig i min fruktan för något nerv-anfall. Man skulle kunnat höra ett blad röra sig. Ändtligen gjorde presidenten, den vi aldrig förut sett, ett tecken åt notarien att börja uppläsandet af domarna. Mannens händer darrade, så att han knappt kunde hålla i papperet. Han började, men hans stämma var så svag och upprörd, att han nödgades afbryta redan i första meningen. Salviotti, som satt honom närmast, sträckte ut handen för att taga och sjelf läsa opp det tragiska resultatet af hans infernaliska ränker, då notarien fattade sig och återtog med mera lugn: ;Genom den kejserliga komitteens utslag, gil1. 3: of sfverdamstalen ; Verona och stadfästadt