Aftonbladet – 18 oktober 1837, sida 2

gratdes, all en naWUoOonalDaURKIULL MIC VUUVBSNBT lig, hvarur folket endast räddade sig med de mest oerhörda uppoffringar, utan att dock rikets finanser dervid vunno den fasthet, som dermed var åsyftad, hvaremot folket med förskräckelse bar sett, att man genom de Kunglga obligationernas förokande, nu har ryckt nara en dylik olycksperiod som den, hvari riket befann sig år 1813 i följd af bankosedlarnas tillökning och som hotar hela landet med en ny bankrutt, så framt icke de hastigaste och krettigaste förhållningsreglor tagas deremot. Här stå vi, fortfar Författaren, vid en del af af statsbestyret, med hänseende hvartill folkets förväntan ofta på det sorghgaste sätt bhfvit gäckad, och vi skulle svika vår pligt, om vi icke yttrade oss härom fritt och öppet. På samma dag, då Konnnogen, icke utan den största strid, underskref riksbanksförordningen af den 5 Januari 1813, och deri tillkännagaf, att statens penningevasen var skakadt i dess innersta, och att stora uppoffringar kräldes från de enskildes sida hvar före alla fasta eg-ndomar fingo sig ålagd en så tryckande afgift under namn af bankhefdelse trllkännagaf Hans Maj:t tilika, att ett årligt finans-förslag skulle uppsättas för det nästföljande året, hvari utgifte na skulle bringas i behörig jemvigt med inkomsterna, och att detta skulle offemliggöras genom trycket. Detta var ett vist och konungen värdigt beslut på en tid, då, som det hete i förordningen, det endast var af folkets förtroende, att intet vore konungen så vigtigt, som omsorgen för dess väl, och att de medel han väljer äro frukterna af en lång erfarenhet och mogen öfverläggning — att det endast var härigenom han kunde lofva sig förde! af den nya planen.n Desto mer måste det derföre beklagas, att detta löfte aldrig blifvit uppfyldt, men att det deremot år 1816 bestämdes, utan att undersåtarne bevärdigades med upplysning om motivet dertill, att detta offentliggörance af budgeten skulle bortfalla. Det är imedlertid ej blott i detta afseende, undersåtarnes förhoppningar beträffande finansväsendet blifvit gäckade. Strax efter kriI gets upphörande påböd en författning de möjliI gaste inskränkningar i utgifterna, jemnvigt mellan landets inkomster och utgifter, och forst och förnämligast en milious afsattande årligen till statsskuldens afbetalninvg. Att sådant icke skett, för allmänt bekant. Deremot har statsskulden I hvarje år stigit på ett förvånande sätt alltsedan p fredsslutet. Hvarföre det icke skett kunns vi lej säga, men vi tro säkert, att det hade skett .anuorlunda, om Hans Maj:ts ofvannamnde löfte år 1813 hade gått i tullbordan.n Det var natu:ligt, att Rikets Ständer först (och framst riktade sin uppmärksamhet på denna punkt, ty intet annat föremål var af så stor vigt för lanaet; uti ingen punkt var också StänIde.nas framställning mera enstämmig och mera Jenträgen. Huu varmt och enstämmigt, och tillika huru: lugut folkets ombud hafva uttalat Isig i denna sak, är nogsamt kändt. Deras ord hafva funmt genljud öfver hela landet, och är det någonting, om hvilket mom hela folket herskar full enstämmighet, så är det utan tvifvel om nödvändigheten af genomgripande bespaWngar, upphörande af statslänen och oinskränkt offentughet i finanserna. Finnes det någon önskan frambu:en af Rikets Ständer, och som är liksom tagen ur hvarje Dansk undersålies hjerta, så är det önskan om oförtöfvad nedsättning af en finanskommission, bestående icke blott af koliegii-embetsmän, utan afven af män bland folket, för att ordna hela rikets finansoch statssku!d;-vasen, samt föreslå de besparingar och inskränkningar i alla statshushållvingens grenar, som stänierne blott kunde antyda, emedan materialier felades dem till Jett mera detaljeradt förslag. Då Konungen påböd införande af provincial-ständer, för att lära känna sitt folks önskningar, dem han hittills, och det säkerligen med fullt skäl, icke trott sig komma till den säkraste kännedom om genom sina kollegier och sin hofomgifning, hade folket haft skäl att tro att hvad ala ARikets j Ständer uttalat såsom nationens förnämsta önskan, också snart och på ett tillfredsställande sätt skulle hafva bbhfvit afgjordt. Tvenne år läro jimedlerid nu forflutna sedan Ständernas första sammankomst, och ännu 1 denna dag vänter man förgäfves på resultatet af den sak, i afIseende på hvilken Ständerne anhållit att genomgripande åtgirder så snart sem möjligt måtte varda vidtagne. Folket hade slutligen hoppats att se Rikets