Aftonbladet – 14 oktober 1837, sida 3

TISKOHUUOP I 2 CI M 2 On t lif, så frisk och sund ni än är, för 100 procent ter. en skälig värdering. Dett; var icke särdeles lugnande. Ön Manoel Gonsalvo, som är en fjerdingsväg lång ch hälften så bred, är endast skiljd från fasta lanet mede!st en kanal af några famnars bredd, som an öfverfar på en färja. Folkmängden stiger icke fver 200 menniskor, hvilka bo i några och 30 hus. Mellersta delen af ön utgöres at en sandslätt, hvarå några träd med möda växa, men som för öfrigt cke bär några spår af odling. Längs hatskusten igga kojor, täckta med palmblad och två eller tre vättre byggnader, blend hvilka i synnerhet utmärke sig Herr Johan Martinss hus, ett litet kapell, om han låtit uppföra, och prestens boställe. Måltiden, som municipal-embetsmannen lät servera, örtjente allt möjligt loford. Kaptenens döttrar. vacka och vil uppfostrade flickor, gjorde les honneurs id bordet. med en smak, ett behag och en välvillig .odhet, som gästerne aldrig skola förgäta. Vid deerten föreföll ett sällsamt återseende Den högre ch lägre brasilianska societeten är nemligen lika så begifven på skålar som den brittiska. Hon går deri stundom till ett slags yra. Er skål kamrat! ropade len brasilianske officeren på god fransyska. — Er kål! svarade Fransmannen på god brasilianska — Hm! återtog den törre, något litet rusig, det är märkvärdigt hvad Ni liknar en fransysk officer, som jag för 9 år sedan tog till fånga, hos kyrkoherden i Vie-Bigorro , när 18 följde Wellingtons fanor ! — Och Ni, kamrat; svarade Fransosen, hvars hufvud äfven började gå omkring, det är besynnerligt, hvad Ni liknar en portvgisisk oflicer, som just vis samma tid tog mig till fåvga, när jag följde marskalk Soults fanor! Lyckligtvis var jag då lättare på feten ännu; om natten hoppade jag ut ur den lada, der man inspärrat oss, ned på ett balmlass, som just passerade under mitt fönster; jag gömde mig deri och kl. 4 efter midnatten befann jag mig ånyo midt ibland mina kamrater. De båda bataljonscheferna lågo i hvarandras armar, och blandade glädjetårar i sitt portvin. De öfverhopade hvarandra med ömhetsbetygelser och deras rörelser tycktes smitta hela sällskapet. Vid midnatten församlades, under en praktfull, stjernsådd himmel, en folkhop af alla åldrar, kön och färger på Ons slätt, för att bivista Tippmässan, hvilken kyrkoherden, som gjort en god supe, här höll med dessa bizarra grupper, hvilka lågo knäböjda, spridda här och der, liksom på en trollstats vink. Klockan 8 om morgonen derpå gick Torress bataljun om bord på de tre sumakerne , som ditlort Fransmännen och hans 700 man. Enfjerdedels timma dercfter var Antonio fri, men hzn lemnade fästningen med en bister upps;n och mumlade några ord, som ej hördes. Två dagar senare red kommendanten i daggryningen ut för att göra en kort promenad, endast väpn-d med ett ridspö och med en mossa på hufvudet. Ett litet stycke från fästningen mötte han en man af herkulisk kroppsbyggnad, som på en korsväg kom emot honom, rid nde på en mulåsna, med en gammal karbin på axeln, en kort sabel vid sidan och två långa pistoler vid sadeln. Fransmannen igenkände Antonio; han förde handen åt sadeln, men hans pistoler funnos ej i hölstren, emedan hans betjent glömt att stoppa dit dem, Fördömdt! sade ban för sig sjelf, men jag skall ändock icke vika. Antonio hade redan stizit af sin gångare Noggrann jakttogare af de nationella höflighetsformerna nalkades han Fransmannen, kysste hans händer och fötter, fattade honom om lifvet med sin starka arm och sa—de med en dyster uppsyn: Jag är eder excellencess slaf! — Det är godt och väl, min vän, svarade Fransmannen, föga tryggad häraf, men klämm mig inte så der, ty ni krossar mina refben. A propos Antonio, känner ni det rykte, som går i hvars mans mun: man påstår det ni skall ha svurit, att skjuta mig en kula för pannan?? — Och eder excellens , invände mulatten. med en till höliten slug. till hälf.en mulen uppsyn, kan eders excellens verkligen sätta någon tro till en sådan historia? Fransmannen lyfte på hufvudet, med en min, som hvarken betydde ja eller nej. Derefter besinnade han sig snart och svarade med fast stämma: Antonio, om ni tagit ert parti, så ber jag er underrätta mig derom på Iorhand, på det jag må kunna bereda mig på döden såsom en kristen cgnar och anstår.? Detta oväntade svar tycktes göra intryck på den vidskepliga mulatten. Han satte sig åter upp på mulåsnan, hvarefter både Fransmannen och Brasilianaren passerade hv:randra helt nära, utan någon helsning , liksom om de icke alls sett hvarann, den förre fortsättande sm promenad, och den andre sin väg. Då hvardera sedan anlände till en krökning, som vägen bildade, ungefär 20 steg ifån hvarann, kbejdade båda sma gångare, vände sig om och växlade en af dessa blickar, som uttrycka allt hvad man kan tänka. Båda två förde handen till sin sadel; den vapenlöse Fransmannen i hopp att skrämma sin fiende, och Brasilianaran obeslutsam, om han skulle skjuta eller icke. Efter ett par sekunders dröjsmål, gaf hvar och en sitt djur sporrarna och försvann. Antonio besökte alla de nästgränsande folkstammarna, vann på sin sida deras fruktansvärdaste krigare och uppgjorde ohyggliga hömdplener emot den lilla garnizoren i Amargozo, Chefen måste neka sitt iolk permission att gå bort enskildt, ty de kommo icke igen, utan om natten derpå fann man der:s blodiga lik kastade i fästningsgrafven. Han tillät icke mindre än 5 soldater gå ut på en gång, och då kommo de väl tillbaka, men aldrig utan att under vägen ha utstått skarpa strider, . Nyårsnatten år 1823, en qvart öfver tolf, uppkom en at dessa frnktensvärda orkaner, som Europa ej känner till, men som ofta sprida förstöringar i Amerika. Stormer tjöt med ett infernaliskt dån, och uppdref berg af sand, hvilka, sedan de rullat fram 4