Aftonbladet – 10 oktober 1837, sida 1

LLOBEISINMANUEN UTIL UU UCL9E IV PrVE8F MO ne på denna ö. Berättelsen om de JNordamerikanska Indianerna låter icke stort bättre. De ord, dem en bekant Tshippewahchef yttrade till Lord Goderich, skildra deras historia i korta men träffande drag: vi voro fordom ganska talrika och öfra Canada tillhörde oss; vi lefde af jagt och fiske, men de hvita männen kommo för att handla med oss, och gåfvo våra fäder eldvattnet att dricka, hvilket gjorde dem fattiga och sjuka och dödat nången stam. Sedan den tiden hafva vi smält tillbopa till ganska få. Ännu för få år sedan drefvo dessa Indianer till och med åkerbruk och understödde med spannmål de Envgelska nybyggena under hungersnöd. Men de blefvo fördrifna, handeln med pelsvaror införd, och de således, ifrån en ädel stam, nedtryckta till en belägenhet, i hvilken de äro eländigare än Zigenare. Indianerne i Nya Brunsmwik skidrar ouglas 1825 såsom aftagande och i den eländigaste ställning; de i nya Skottland, Mikmakerne, beskrifver Kempt såsom kringströfvande och utbytande sitt pelsverk emot romm. General Darling berättar, att de stackars vildarna i Canada dagligen plundras i sina byar af sina upplysta hvita bröder. På samma sätt lyder beskrilfningen af samme man om Al-. goquinerne, Nipissings och Irokeserne. Creeksindianerne, en fordom mäktig stam, hafva på få år från 10,000 smält tillhopa till 200, på sin höjd 300. På samma sätt minskas allt jemnt Kopparindianerne, genom beröring med de nvita, genom dålig behandling och genom på dem inympade laster. Under striden emellan Hudsons bay-? och Nordvestra handelskompaniet, förledde raan Indianerne att taga blodig del i dessa kompeniers Yejd:, Allt detta gör det nödvändigt att öfvergifva det system,; som hittils blifvit följdt, och att antaga andra åtgärder i afseende på landets fordna olyckliga ägare. Komittens berättelse öfvergår nu från den sorgliga målningen af de Nordamerikanska infödingarnes belägenhet till de Brittiska besittningarne i Sydamerika och det Engelska Guiaana. Emellan Orinoco och Amazonfloderne drogo vandrande stammar omkring, på längre eller kortare afstånd från kolonierna Demerara och Essequebo. Det var Caraiber, Arawacker, Warrows och Akkaväer. Afven dessa stammar hava, enligt deras egna, enstämmiga vittnesbörd, eftagit i antal, och under de sista 8 eller 10 -åren har detta aftagande gått i stark progression. Ar 1531 uppskattades dessa stammar till 3,100 personer. Fem herrar inom kolonien föra titel af Indienernas beskyddare; de bålla särskildta embetsmän för att utdela bland Indianerna de brukliga skänkerna, (ty värr består en stor del af dem i romm) och för att tillse att icke negrer desertera till dem; men sedan upphäfvandet af Mähriska missionen vid Courantill, har ingenting blifvit gjordt hvarken för deras rehgiösa eller sedliga bildning, för att åtminstone till en del godtgöra det onda vi utspridt ibland dem. Tvertom verka flera lagbestämmelser directe till deras förderfvande i moreliekt hänseende, och de orättmätiga våldsamme eröfrarnes strafflagar användas utan skonsmål emot menniskor, hvilka om dem icke hafva ningaste begrepp, så att, enligt Lord Goderichs yttrande, vi bragt dem i beröring med vårt civiliserade lif, icke för att göra dem delaktige af dess välgerningar, utan för att låta den kda våra strafflagars barbari. Af Caraiberne, infödingarne på de Westindiska öarna, är föga mera öfrigt, an berättelsen att de en gång existerat. Annu djupare skugga faller på Europcerne, då vi kasta vår blick på det tröstlösa eländiga tillstånd, hvari infödingarne på Nya Holiand befinna sig. Så ömkansvärd deras belägenhet ock var, säger Biskop Brougthon, innan vi kommo till dem, så har den likväl sedermera blifvit mycket eländigare. Jag tror bestämdt att alla, som komma i beroring med ess, inom ganska få år skola helt och hållet gå under, jag vill icke säga, att de skola blifva utrotade, men de skola gå under. Det är förfärligt att, fastän kristna menniskor mer än 30 år bott när dem, likväl icke det ringaste blifvit gjordt för att förbättra deras tillstånd. En moralisk smitta har utbredt sig bland dem, och de synas i stället för de bättre egenskaperne i deras karakier, dem de förlora, antaga vara lägsta och vidrigaste laster. Många mord förötvas a den af de fria kolonisterna, många falla för de utsände militär expeditionernas svärd. Allra ÅT mm AH os To TT alla? 1 Pros 1