Aftonbladet – 10 oktober 1837, sida 1

INFÖDINGARENES BELÄGENHET I DE ENGELSKA KÖGLONIERNA. På parlamentets befallning har en !homitte kårfvit nedsatt för att undersöka detta ämne, och :uppgifva medel till utbredende af sivilisation ech kristendom bland urinvånarne i kolonierna. Denna komitte betänkande :bar nyligen blifvit txyckt, och läsaren finner thär nedanföre några utdrag ur detsamma. En känsla af fasa intager ovilkorligen sinnet vid imålninäf de missdåd och den grymma orättvisa, hvwartili folk, som bekännt menniskokärlekens religioe, gjort :sig skyldiga emot öknens och skoegarnes barn. Det är i sanning hög tid att Eagland tänker på att godtgöra hvad det förbratit :-sig emot dessa stackars vildar. Betänkandet omtalar i sjelfva inledningen Eng lands:höga kallelse att utbreda civilisation bland dessa stammar, då en blick på kartan öfver de båda hemisfererne visar den ofantliga utsträckningen af de Brittiske besittningarme, samt ofvergår derefter till Carl H:s lag for rådet öfver kolonierna. Detta dokument är af 1670, uttalar den mest kristhga och välviljande åsigt, och skiljer sig till andan alldeles ickeiifrån den i Underhuset enhälligt antagna adressen till Konungen i Juli 1834. Berättelsen medger imedlertid att, oaktadt dessa välmenande erd, blott allt för ofta infödingarnes land blifvit med våld taget i besittning, deras egendom dem frånröfvad, deras karakter förderfvad och besmittad med Europeiska daster. Detta förfarande, hvarigenom infödingarme på deras egen jord blifvit bekandlade såsom tjufvar och jagade iliksom hundar och Känguruh, har alltid haft följder, som varit skadliga för det Brittiska interesset. — Bland de vida landsträckorna i Afrika och Auetralien, öarne i Stilla Hafvet, det vidsträckta gebitet i Sydamerika, Essequebo-etablissem:ntet emellan Orimoco och Amazonfloderne, och der ofantliga strackan emellan Stilla Oceanen och den Atlantiska, på nordliga delen af Amerikas fasta land, börjar berättelsen med !Vewfoundland. Der ansågs det fordom såsom en förtjenst att! döda en vilde; der, likasom i de Holländska besittningarna i Sydafrika, räknades det för en religiös pligt att skjuta en inföding. Barrow skrifver att då han en gång frågade en kolonist om infödingarne voro talrika, svarade den-: ne: Jag har just i dag skjutit fyra.? På New1 foundland måste infödingarne fordom hafva varit ganska talrika, ty kapten Buchan fann på en sträcka af 30 mil jordvallar, som blifvit af dem uppkastade, ett arbete som fordrat en mängd händer. Engelsmännen bemäktigade sig de stationer, der intödingarne brukade fiska och jaga, och i stället att gifva dem ersättning derfor, slogo de ihjel likaså många af dem, som deras fiender Mikmak Indianerne. Då Sir Duckworth 1810 befalte, att de skulle behandlas på ett bättre sätt, räknade Buehan ännu ungefär 4 å 500. Men de fortforo att aftaga, ock det är sannolikt att de sista af stammen, en mar oehl en qvipna, 1823 blefvo skjutna af en Engels