Aftonbladet – 30 september 1837, sida 2

itall Una ALLE AE hn , ER SHU Hd UILUAL HH re godtycke. Uttrycket 1 brefvet den 13 Mars igt, att Öfverståthållaren har att af Konzl. Majs sjelf mottaga nådig befallning, betecknar ej mer än de 1 många författningar förekommande uttryck, att Kongl. Maj:t sjelf vill pröfva, eller att något skall underställas Kongl. Maj:ts egen nådiga pröfning o. s. v. Det må dessutom bero af en verkställande myndighet, att mottaga befallningar i hvad form den finner tillständigt, men uppkommer fråga om att bevisa befallningens existens och lagliga form, så må ock auktoriteten skylla sig sjelf, om den icke äger bevis i händerna. Lika litet som godtycke må antagas existera hos en lägre myndighet, lika litet kan den antagas existera hos regeringen. Om man än tager för gifvet, att behandlingen af främlingar hör till så kallade ministeriella mål, följer dock icke deraf, att godtycke i denna behandling må följas. Dessa mål foredragas af utrikes ministern 1 tvänne andra af grundlagen bestämda personers närvaro, protokoll skall föras och de närvarande embetsmännen äro för besluten ansvarige; de äro ock förbundne att i sina råd alltjemt afse rikets bästa och kunna aldrig åberopa godtycke. Rådslagen kunna dessutom, då de röra allmänt kända händelser, komma under representationens prölning. Det är likväl föga antagligt att främlingars behandling skall höra till ministeriella mål. Med ministeriella mål forstås sådane, som angå riketz förhållande till främmande makter?, men icke kommer någon rubbning af detta förhållande i fråga hvarje gång en främling beträder Svensk jord eller aflägsar sig derifrån. Passförfattningarna hafva väl till en viss grad betraktat saken så, men icke äro de någon auktoritet i detta hänseend-, och det förundrar oss at Allehanda, som velat lemna en revy — således icke en blott resume — ej egnat elt enda ord åt denna punkt. Utan tvitvel kan en fråmlings, likasom ock en Svensk undersåtes, handlingar någon gång komma i beröring med rikets förhållande till främmande makter, och profaingen af de åtgärder, som med honom böra vidtagas, sålunda blitva ett föremål för den egentliga ministeriella konseljen. Men ehvad deuna än beslute:, måste proceduren alltid bestämmas af Sveosk lag, hvilken nämnde konselj ej ej kan företaga några inodifikationer. egeringen har ock tänkt på samma sätt 1811, emedan föfattningen om främlingar ejest skulle haiva emaneret från konseljen för mimsteriella mål Och ehuru denna författmng ö:verlåtit en Isa väsendtlig del af uppsigten öfver främlingar ål nyssnämnde konse!j, må likväl ej deral den slutsats dragas, att den velat uppdraga något åt det mimnisteriella godtycket. Författuingens påtaghgaste f.l är, att den ministerielita konseljen fått sig tillagd rättigheten att, förI stås på giltiga skal, förvisa en redan med ve derborligt tillstånd inkommen främling. Det är ejest en autagen regel att främlingar stå uuder landets lag, d. v. s. att de äga dess skydd hka väl som de äro underkastade dess straff; med deuna regel rimmar sig ej en främlings förvisning, innan skäles deräll blifvit i laglig väg proötvade och godkända. Allmänna lagen foreskrifver huru utländsk man köpenskap drifva mås och gruudlagen att Konungen ej må någon hån en ort till snnor förvisa, och dessa allmänna grunder få ej anses, såsom af passförfattningarne upphäfae; de visa att i afseende på främlingar, hksom i afseende på inhbemske, intet godtycke får existera. Ekonomi-utskottet vid 1823 års nksdag afstyrkte väl en särskild framställning till Regevingen angående passförfattnivgarne, men det skedde med den förutsättning att regeringen licke skulle försvåra gemenskapen med främlinpar vidare än som med afseende på statens säTkerhet vore nödigt. — Utskottet antog således att regeringen ägde följa en bestämd regel, statens säkerhet. Att denna regel äfven 1 afseende på Schere:s förvisning så vidt den jvarit aubefalla af regeringen blifvit rådfrågad netvifla vi icke, och frågan kan icke vara om annat än om de skil man till följe af denna säkerhetsregel användt. Men just dessa skäl vore det vigtigt att kanna, och sjelfva Allebanda, som aktadt undersokningen derom så ringa, har likväl bjelpt att frambära sådane och till och med ingått i pröfning af dem. I Allehanda har nemligen antagit, att Schee er blifvit förvist för det han pratat några gusta— viauska dumheter och Allehanda finaer ett så Fe