Aftonbladet – 30 september 1837, sida 2

Pe a tre ventilerade. Men utom lagstiftningens sam-; lingsrum finnas ätven en mängd andra, der sam: ma behof inträffar, såsom vid auktionskammaren, på theatern, på baler, 0. 8. V. PASS FÖRFATTNINGARNA OCH HERR SCHERERS FÖRVISNING. En främling förvises ur landet, det väcker uppmärksamhet, maa enmnrar sig de fordna klagomålen öfver godtycklighet i främlingars behandling, och Aftoubladet soker att om möjligt framkalla en forklaring öfver den timade åtgärden Ev annan tidnmg, Dagl. Alleh., säger sig äfven vilja egna uppmärksamhet åt samma sak, framkommer derpå med en förklaring, rättfärdigande den vidtagne åtgärden, och åter med en annan, förnärmande för den ifrågavaraude personen, på ; j I står v dare att passförfattningarne tillåta vederbörande att behandla främlingar godiyckligt, samt att ea revy sf dessa författningar är det euda lämpliga remedium i denna sak, och slutar ändtligen denna revy med den förklarivg, att polismyndigheten ej är skyldig att re tovisa för sin åtgärd, ej att derför amsvara inför folkets ombud, samt att det således icke tyckes bira väcka synverlig förvåniug att intet undantag blifvit gjordt för Herr Scheerburg. Vi förbigå all granskning af Allehandas förfaringssätt i deuna sak; vi hafva redan förkla rat, att en granskning al fö fattningarnes tillämpning varit mera på sitt sti.le än granskningen : af deras; innehåll, a:t den sednare endast tjenat att : afleda uppmärksamheten från den förra, samt att hvarje regering utan betänkande skall låta publicisten perorera om godtycket i forfattningarne, blott han han lemnar god:ycket vid tillämpniugen i fred. Vi förbise icke, huru angeläget det ar att äfven lagstif:ningen foljes af publicistens uppmärksamhet, isynnerhet då, när en föräuvdring i lagar elier för:attningar är i fråga, och publicistens i aumärkningar sålunda kunna direkt eller indirekt tjena till ämnets utredning; men aet är lagskipuingen som liter lagstiftu:ngens brister kannas, och de måarkvärdigare kasus, som i den forra inträffa, äro synnerhet föremål för publicismen, af hvilken man väntar revelationen och uppsamlingen af de dagligen förexommande handelser, som tjena till material för lagstiftniugens förfullkomnande. Allehanda har i detta hänseende och i fråga om cherburgs föorvismng, om icke tänkt, åtminstone handlat på ett alldeles motsatt sätt. Det har meddelat en revy af passforfattningarne och utfäst sig deruti visa, att verkligen ett så orimligt stadgande finnes, att med emmar af vissa nationer icke få i riket vistas utan regeringenus speciella tillstånd, och att detia tillssånd, enligt gällande författningar kan lika godtyckugt vägras som åxert gas. Deuna upplysning utgjorde således målet för Allehandas revy; det var den som skulle visa, alt skälen uwtill förvisningsåtgärden icke kunde blifva föremål för någon undersökning och något jbedommande, emedan denna åtgärd berodde at godtycket. Allehanda säger sålunda till auktoriteterna, till regeringen, att de sga mot :rämlivgar af vissa nationer förfara efter godtycke, hvaraf alltså skulle följa, att inga reglor gifvas för bedöman det af auktoriteternas eller regeringens farfariugs sätt mot sådane främlingar. Det torde icke litet hafva förvånat en och avnan, om vårt lagbandna samhällaskick ötvertygad person att hora, det godtycke i vissa fall så att säga lagligen Å I existerar, och en kort undersökning af deuna sats lärer derföre här vara på sitt ställe. Passförfattniugarne äro så tillgänghga och så få, att något utdrag af dem ej lärer behöfvas lör att öfvertyga att de icke på något ställe föresknfva något godtycke. Hyad Allehands utöfver resumeen af dessa författningar anfört, inovekåller icke heller något om de förmenta godtycket. Det återupptagna meddelandet af utsra et ur Ridderskapets och Adeln: protokoller vid 1823 ärs riksdag lemnar inger anuleduing till den förmodan, alt regeringen ansågs äga rätt till något godtycke. Hr v. Wah rendo:!f säger uttryckligen, att hans afsigt ej va att censurera utölmingen af lager, utan principeu af lagen i och för sig sjelf.n Detta va alldeles i sin ordnivg vid en riksdag och hade kunnat tjena till erinran derom, att man mellar riksdagarne isynnerhet bör fästa sig vid lagen utöfuing, med kvilken Hr v. W. tycktes tro, at det ej hingde så rätt tillsammxn. Hvar skulle man ock i vår lagstiftning finn: medgifvande af godtycke? Ne 010 2