Aftonbladet – 26 september 1837, sida 2

att ej något annat än påkommande nöd och fattigdom kunde motivera till ett dylikt företag. Norrlands Tidn.) EN BLICK PÅ PRESSENS TILLSTÅND I NÄRVARANDE ÖGONBLICK. Det finnes ganska säkert intet land i Europa, af alla dem, som bära namn af konstitutionella, hvarest så många kontroller på makten finnas till bokstafven, och så få i verkligheten, som i Sverge. Det oerhördt långa mellanrummet mellan riksdagarna kommer redan den enskilde att glömma den tillfälliga beröring, han emellanåt får med de allmänna ärenderna. Den konstitutionella ansvarigheten förvandlas till en fantasmagori genom reservations-rätten vid Statsrådsbordet. Genom den starka centralisationen i den civila förvaltningen, ända ned i rötterna af nationen, genom den omedelbara befattning, konungamakten tager med de minsta småsaker och genom det sätt, på hvilket denna makts envälde, i fråga om allmänna hushillningen, tolkas, griper den allt mer in äfven i enskilda befattningar och menigheternas angelägenheter. Lägger man nu härtill den splittripg, som är så lätt att åstadkomma emellan stånden vid riksdagarna, i de vigtigaste sociala privcip-frågor, samt det stora inflytande Styrelsen äger på den lagstiftande makten, dels derigenom att den äger i sin hand alla vigtigare tjensters bortgufvande i landet, dels genom den mängd af dess egna underordnade, som äro ledamöter i Riksstånden, dels ock genom det tillfälle till inverkan, som ligger i sjelfva det tunga och tröga riksdagsmachineriet; och basinnar man slutligen, huru litet den närvarande representationen kan anses såsom något bestämdt uttryck af nationens val, samt huru många af de bildade klasserna som äro decifrån uteslutna, så behöfsves icke mer för att inse, att det inflytande, som det egentliga folket hos oss kan utöfva på sakervas gång, i alla sådana fall, der det gäller de må-gas rätt emot de få, är endast skuggan af en skugga. Af alla dessa anledningar, och i ssmma min folket saknar tillfälle att sjelf kontrollera de styrande, måste det vara af desto större vigt att en oberoende press finnes, och att alla de, som vilja räkna sig till densamma, förena sina hbemödanuden till framhållande af hvad som kan anses anmärkningsvärdt i styrelsens handlingar, just emedan farhågan för offentligheten och allmänna tänkesättets klandrande omdome, åtminstone så lange denna känsla ännu icke är helt och hållet förslöad, der utgör den enda och följaktligen den vigtigaste haken på den böjelse, som bos en okontrollerad makt alltid naturl gen uppstår för godtyckliga handlingar. Om nu pres sen i allmänhet finner de handlingar, på hvilka den riktar allmänna uppmärksamheten, stå i sammanhang med eller häröra ifrån brister i hela systemet, det vill säga att den åsyftar och yrkar ev hufvudsaklig reform af hela riktningen i Styrelsen, så borde dess serskilda organer väl äfven förena simma bemödanden, att arbeta för allt son på en öppen och offentlig väg, genom sannirgens vapen och det allmänna tänkesättets wderstöd, kan leda till detta ändamål. Om rigtigheten af dessa satser antegas, — och det läser blifva svårt att neka dem, — så är det också tydligt, att en afvikelse från sådana gemensamma bemödanden, eller försöket att spela opposition inför allmänheten, men derunder i hemlighet låta nyttja sig till ett verktyg. om det sker med vilja och i afsigt att förråda den sak, för hvilken man i synlig måtto uppträdt, är något lika nesligt, som allt annat förräderi. Ea sådan organ för pressen spelar ungefär spionens roll, och förtjenar också ungeär samma grad af aktning som denne. Men det ges äfven ett annat sätt, hvarigenom man med den största ärlighet i verlden, och under föresate att i det hela vilja gagna-det allmänna, likväl kan komma att;böga såmpmaförräderi eller åtminstone lika Bycket, skadå Wet gemensamma ändamålet. Sådant kan ske) publicisten icke gjort sig sjelf räft red