Aftonbladet – 22 september 1837, sida 2

Till Red. har blifvit insänd följande uppsats med begäran af dess införande i bladet: Frågss, om det är grundadt, hvad man allmän omtalar här i hufvudstaden nemligen att samma för hållande, som förut inträffst med den på Djurgårds. teatern gifna pjesen: Strozzi och Marino, jemvä i år skall ägt rum med ett par andra på samma tea. ter nyligen gilfna pjeser: En koja och Ditt hjerta samt Jovial; hvilka båda vunnit publikens synnerliaa bifall och den första uppnått 30 representationer Det är nemligen bekant, att Strozai och Martino som allmänt är erkänd för det bästa af allt hvac Scribe författat, hade varit inlemnad till och län. ge legat hos Direktionen för den Kungl. teatern samt slutligen der blef förkastad till spelning, innar den kom till Djurgå:ds-teatern, och just detsamm: säges nu vara fallet med de båda ofvinnämnda styc kena. Om så är förhållandet, hvad kan då väl vari orsaken till en så fullkomlig olikhet emellan Direk. tionens smak och allmänhetens? Den törra förkistar af en blott nyck, hvad den sednare med begärlighe åskådar, och antsger deremot produkter, mot hvilka publiken på det mest evidenta sätt visar kallsinnighet och ovilja. Eller kan man väl antaga några andra orsaker, då ingen lärer kunna påstå, att någo! af förenämnde stycken kan kallas osedligt eller i nå. got annat afseeude vådligt att uppföras? Flitig Spekta!elgångare Red. har ansett sig icke böra vägra ett run åt d:nna uppsats, sedan Red. underrättat sig. att verkliga förhållandet är sådant, som de här ofvan uppgifves. Man måste verkligen er. känna, att Direktionen haft en utomordentlig otur med alla de ifrågavarande pjeserna. Hvad Ses och Marino angår, så inträffade händelsen dermed redan for två år sedan, och kan utan allt tvifvel icke härledas från något annat, än att Förste Direktören icke hade haft tid att sjelf genomläsa den; ty så stor brist på smak har Hr Presidenten Westerstrand visserligen icke, att han hade förkastat den efher en noggrannare kännedom deraf, äfven om, såsom Pirektionen 1 sitt utlåtande uppgivit, öfversättningen skulle varit behäftad med några fel; det hade löna: mödan att afhjelpa dem, för att få ett så utmärkt stycke på scenen. En sådan brist på tid äger sin naturliga förklaringsgrund uti den dubbla befattning, Hr Presidenten Westerstrand har såsom Teater-direktör och President i Stats-kontoret. Att sednare den af dessafsysslor ensamt kan sysselsätta sin man til!räckligt, derpå är det bästa beviset, att Regeringen efter sista riksdag, emot Ständernas vägran, anslog en ny Stats-kommissarie-lön af extra utgifts-medlen, hvilken hade blifvit begärd af det uppgifna skälet, att de förut varande embetsmännen i Stats kontoret icke medhunno göromålen derstädes. Ar det väl underligt, att, när siffran kommer i strid med sånggudinnorna, de sednare, såsom mera lätta och etheriska, gifva vika? Sedan åter Hr ÖfversteLöjtnanten Backman efterträdde Hr Hjortsberg uti Andra Departenents-chefs-befattningen, så lärer, åtmiustone nligt hvad det allmänt berättas, valet af styccen, som gifvas å den Kungliga scenen, till störta delen, om icke helt och hållet, kommit att sero på hans afgorande. (KrigsRådet Forssberg lar, såsom bekant är, endast den ekonomiska letaljen, som är vidlyftig nog i och för sig jelf). Pet blir således Hr Backman, som hufudsakhgen har rätt, till berömmet eler klandret, för hvad som, sedan ett år tillbaka, kett i den estetiska delen af teater-styrelsen, i fseende på valet af pjeser och rollernas fördende på personalen. Det vore orättvist att ice erkänna, det flere ganska goda stycken under enna period kommit på scenen, hvaraf några rut en längre tid lära legat och väntat; men i hafva också åtskilliga kommit med, dem man, tan att taxeras för öfverdrift eller bitterhst, åste säga, äro fullkomligt utan värde och al