Aftonbladet – 20 september 1837, sida 1

iUptla UUuyj 2 PR ända till perfektion! Ett herrligt skäl! ! Detta är dock att gå öfver ån efter vatten och förefaller oss, som om någon, för att lätta flyttandet af en tyngd, den han kunde lyfta med ett finger, ville låta förfärdiga en machin; eller, för att komma till en viss plats, i stället att gå den raka vägen, genom berg och skogar bryta sig — en omväg. Det påståendet, att ingen grundlig grammatikalisk kunskap kan vinnas utan studium af latinet, vederlägges bäst derigenom, att otaligt många finnas, som, utan att hafva lärt latin, tala och skrifva de lefvande språken bättre och riktigare än många stora latinare. Et skäl för latinets studiam, som man ock hört anföras, synes väl giltigt, men dess antaglighet beror på ett 0m-. om nemligen i framtiden upptäckas ännu obekanta skrifter af vigt på detta språk. Men bör derföre dess lärande anses såsom en nödvändig beståndsdel af borgerlig bildning och anbefallas, såsom ett oeftergifligt vilkor för ernåendet af vissa embeten? Finnes ej ganska många embetsmän af utmärkt skicklighet, utan att kunna explicera latin, likasom många rätt odugliga, fastän — snälla latinare? Hvarföre tager man väl denna ömma omvårdnad om det döda språket, så att man till och med påkallar lagens hjelp för dess bibehållande? Fruktar man kanske, att det i annor händelse skall dö ut och af ingen läras? Man visar åtminstone derigenom, att man ej hyser särdeles förtroende för dess egen förmåga att tillvinna sig idkare. Många andra studier äro ju ej anbefallda, och idkas dock med ifver och framgång. Ar latinet af samma behöflighet och användbarhet som dessa, erbjuder dess studium samma nytta och nöje, så skall det nog bibehålla sig, utan att man behöfver föreskrifva, att hvar och en, som i lärdomsskolorna önskar bildning, nolens volens skall uppoffra sin mesta lärotid på latinet. Hvarom icke, så må det, som en onyttig sak, lemnas åt glömskan. Alla latinska författare af klassiskt värde finnas öfversatte på de moderna språken; och den omsorg, man egnat åt deras öfversåttande, försäkrar oss, att vi ej, då vi läse dem i öfversättning, skole i det reella missförstå dem, IMen hade pedanteriet åtminstone stannat vid det latinska språkets läsande. Men det skall ju både talas och skrifvas! Och att lära sig I detta, är hvad som onekligen fordrar mesta tid loch möda. Det var en tid, då detta var oI undgängligen nödigt, då latinska språket var ett Ikommunikationsmedel för all bildning och upplysning; men, hvarföre vill man ej, eller lotsar man ej begripa, att denna tid ej mera är: att Engelskan, Franskan och Tyskan i den bildade verlden nu äro, hvad Latinet fordom var? Och likvisst måste dessa språk stå tillbaka för det latinska, åt hvilket skolordningen egnat 4 timmar i veckan, medan den åt hvardera af de I sednare förunnat blott en och åt det förstnämn-da ingen! Blefve nu resultatet af dessa många -Iförspilda år och mödor, att åtminstone de, som vid skolor, gymnasier och universiteter pinas Imed att lära sig läsa, tala och skrifva latin, derluti vunno någon utmärktare färdighet ; så erhölles I dock någon, om än skenbar, ersättning för dessa lår och mödor; men erfarenheten visar, att de flesta sluta sin lärokurs med knappt half kunyIskap i latinen, för hvars skull de likvisst försum-Imat de lefvande språken och andra reela studier. -IHvad färdighet mängden vanligen vinner i det a Ilatinska språkets talande, kan man snart inhem, ita, om man ålägger sig den mödan, att åhöra ) I såkallade disputationsakter. Man kan sällan varira vittne till någonting ömkligare, än man vana ligen vid dessa tillfällen får höra. ofta de stör-Ista platiheter, de trivialaste satser, at hvilka, -lom de yttrades på modersmålet, en enfaldig a Ibonde skulle skratta, helt fritt och till och med a I högtidligt på latin uttalade af personer, som skoilla kallas bildade. Än hör man en munvig t)pladdrare, som väl fermt pratar latinska ord, elmen endast iakttager de allmännaste reglorna, slutan att fråga efter dem, som egentligast ut-I märka det klassiska språket: än en annan, som -l uppblandar sin dåliga latin med svenska ord aloch derjemte en hop hn, nu, ää och himmelen vet allt hvad för ljud han i ångsten tramtonar. Se här för roskull ett litet prof, som s insändaren nyligen afhörde. En Speciminant h skulle försvara en thes af följande lydelse: Bonånam conscientiam optimum malorum lenimen örlesse, jure nobis videmur contendere posse. in I Hans opponent medgaf väl, att det goda samveOb JT aräct 3 matsånsen. men ej den