Aftonbladet – 19 september 1837, sida 2

officerare hafva uttagit sina ackordsersättningar i obligationer, hvilkas afsättning sålunda underlattats. Om sättet att göra de fattiga godt. Det enklaste och beqvämaste och derföre det vanligaste är att ge allmosor. Redan länge hafva dock tänkande filanthroper insett det felaktiga i almose-systemet, som föga kan räknas för annat än en skola och uppmuntringsanstalt för tiggeriet och lätjan. Dernäst kommo arbetsoch fattighusen, som visserligen borde komma milet närmare, men ändock icke upphunno det; ty genom förmynderskap å ena och omyndigbet a andra sidan kommer man andock icke längre, än att de, som man vill bjelpa, tvingas att ve getera ett drägligt fysiskt lif; men större moraliskt eller medborgerligt värde få de icke derigenom, än de hade såsom allmosehjon. En annan tanke uppstod då, hvilken borde närmare realisera den välmenande afsigten: man fann sig böra hjelpa de nödställde blott så långt, att de komme i tillfälle att genom egen omtanka bereda sig en sjelfständig utkomst. De Holländska fattig-kolonierna utgingo icke fullkomligt från denna princip, utan voro i det hela ej annat än arbetshus, blott med den skilnad, att alla icke sammanträngdes i ett hus, utan hvarje familj fick sin sarskilda koja, och att arbetet bestod i jordbruk, i stället för stillasittande haudarbeten. Men detta system slöt sig till det förutnämnde på det sätt, att kolonisten, som i början aflemnade att arbetes produkter till direktionen och af henne emottog sitt underhåll, små nigom skulle kunna upparbeta sig till sjelfständighet och sjelf disponera öfver sin jord apps afkastning, emot det att han sjelf besörjde om sitt underhå!l. Fråga var således icke om att genast göra den tiggande littingen till en sjeifständig menniska, utan först med tvång vänja honom till arbetsamhet och pröfva den, innan han släpptes på egen hand. I detta system låg verkligen mera menniskokännedom än i ett försök, som en association i England gjort, och hvarom en beskrifning icke bör vara utan intresse. Föratt förbättra och förtrefliga en hop Londonska fabriksarbetares belägenhet, inkopte nämnde association en egendom i Kent. Stugor byggdes, och en mängd familjer från hufvudstaden inqvarterades i dem. Meningen var icke att förvandla fabriksfolk till åkerbrukare, utan att med stadsgöromåltn förena en nyttig och nöjsam trädgårdsskötsel. Hvarje familj sysselsattes, såsom förut, från samma fabrik i London och försågs med en half acre (13 a 14 kappland) trädgårdsjord, jemte små byggningar af 4 a 6 rum. Arrendet för en dylik lägenhet var från 2 och en balf til 3 och en half sk. (2 a 3 Rdr r:gs) i veckan. Der i orten kostade mjölken en ha f penny för pinten (cirka 20 sk. r:gs kannan) och potatisen 1 och en half sk. för busheln (icke fullt 6 Rdr r:gs för tunnan) — hvilket är ojemnförligt lägre pris än i London — Då familjerne tillika fått jord nog för att föda ett svin och sjelfve plantera grönsaker, beräknade man, att hvarje hushåll skulle kunna spara 193 sh. i veckan och smånigom samla kusgeråd och beqvämlighetsartiklar. Försöket misslyckades, väl icke till den grad att kolonien måste oöfvergifvas, ty den existerar ännu, men dock nog för att ofvertyga associalionen om ändamålslösheten att försöka en kolonisation i stor skala inom landet. Hvad var skälet till misslyckandet? Icke brist på pengar, kraft eller vilja hos dem, som. stodo i spetsen för försöket; men moralisk kraft brast dem, som skulle hjelpas derigenom. Ju mera understöd de fingo, desto mera begärde de; och i stället för att såsom man väntade och som hade bordt kunna ske, aflägga 105 sh. i veckan, föredrogo de att förtjena 10 sh. mindre än förut, då de sågo sig kunna på en så mycket mindre summa hafva sin utkomst ur hand i mun, efter gammal vana. Med experimentet var förenadt ett försök att införa å:ski!liga af de ekonomiska samfällighetsmethoderna. Ett gemensamt bageri uppfördes; men ingen lyckades att i längden baka bröd, som godkändes, mera än bagaren. En samfållig viktualiebod inrättades; varor köptes ur för sta hand och såldes med måttlig wvust för gemensam räkning. Några hade att klandra på det inköpta fläsket, andra på osten; qvinnorna sade, ati icke nog fanns att valja på, och de yckte mera om att gå i köpmansboden. Nu oegynte två handlande från en by i granskapet