Aftonbladet – 15 september 1837, sida 2

I detta gods har Lorden nyss skänkt åv Miss Jenget: en potates! O materialism! o seder! Miss Jenny, Lord Volseys fosterdotter, är icke af denna prosaiska åsigt! Har Ni läst den lilla förtjusande humoristiska korresgpondensen mellan Axel och Anna, af Mamsell Bremer? Utan tvifvel. Lika romantisk, lika ätherisk och otålhg som Axels kärlek till den mera förnuftiga Anna, är äfven Miss Jennys till hennes John! Hon har pjutit den mest vårdade uppfostran på den ådle Lordens (ty det är verklig-n en ädel Lord) bekostnad, hos hvilken hon nu vistas; men hvad är hela behaget af hennes nuvarande hf emot Min John! Hon är omgifven af alla öfverflödets och rikedomens behag, men det är ändå icke den enkla hyddan, i bvilken hon såg sin John. Lorden älskar henne och erbjader henne på det mest grannlaga sätt sin hand och sin förmögenhet; hon är djupt rörd af tacksamhet, forvirrad, orolig att ej kusna emotsara så mycken godhet; men det är ändå icke min John! Ack! John, en koja oeh ditt hjörta! detta är allt hvad jag önskar, något sem jag ej kan lefva förutan! Detta är uvogefärliga meningen af första akten i den ganska nätta och underhållande pjes, som i går gafs första. gången på Djurgårdsteatern, och emottogs med bifall af hela publiken. Hvem är då egentligen denne Jobn, den lyckligaste bland dödlige, utkorad att ega ett så känslofult bjerta, som Miss Jennys, och blifva föredragen till och med framför en Lard — oeri hörd sak i våra dagar? Vänta, min. Läsare! på andra akten får du göra hans bekantskap. John: är son af en nyligem afliden arrendator just på det ibland Lordens gods (sy han har många många sådana), hvarest scenen föregår, och just! I ny, för att lemna henne en fortyn, hvarigenom —-—— — —; --—-— rr lj jo HBÖv HH voutran vv n——— — Fo vv oc 3 lag) oR FÅ hon blefve i stånd att göra sitt val oberoendej af annat än eget tycke. HMilket ädelt handf lingssätt af en Lord, som ä!skar! John och Jenny hafva sksom barn vuxit upp tillsarnmans, och : den tolfåriga Jenny har då fattat en outplånlig kärlek tilll den vacKfa lofvande femtonåriga gosI sen; men just vid den tiden: blifvit bortröfvad I — annar3 hade det iske bäfvit någor af hela I pjesen — af en Skeppskapien som: reste tills; Amgffka. Lorden, som händelsevis. var med såsom passagerare på samma skepp, rörd af deltagande för den sköna fliekan, tar och sätter hermne i en förträfflig uppfest ings-anstalt, och. efter fem år är hon både till yttre oeh inre behag så utbildad, som ett fallkomligt och älsk-;j värdt fruntimmer kan vara; med ett ord, hon: är verkligen värd att blifva en lords. lady. Endast vissa fantastiska griller, som lorden icke begriper, men som vi,. käre läsare, redan kunna förklara, ofverfalla henne stundom och göra henne orolig, och dessa griller göra slutligen, att hon skrifiligen förklarar för lordsn, att hor älskar em annan, hvilken hon ej kan lefva förutan; ja, ty värr, än mer, att hon flyr ur slottet för att uppsöka sin John. Återvändom till deane. Han har redan glömt sin fordnma lekkamrat då hon återser honom på värdshuset, men uwurdertiden så mycket bätte lärt sig att komma ihog buteljen, och för öfrigt gått lika mycket baklänges i skick och seder, som Jenny gått framåt i bildning och förstånd. Det är nu, vid deras möte, som det egentligen intressanta af stycket vidtager, med hvars ytterligare detaljer vi icke vilja gå dem i förväg, som ämna se sjelfva stycket. hr vilje således endast säga, att det är en . ganska pikant och väl utförd satir på romaneskhet och öfverspänning i kärleken. Den stackars Jenny bibringas gradvis på scenen ganska påtagligt denna känsla, som Fransmännen kalla desenchantement , i följd af älsklingens uppförande, och det förträffliga spelet af min John, utfördt af Herr Deland d. y., är härvid värdigt sitt ämne. En hullig och barsk värdsbusfru (fru Torsslow) och en gamma) fräf till inspektor, bilda omkring hufvudpersonerna en grupp, som ej bortskämmer det hela. Mamsell Söderman, som utför Jennys roll, va: rätt intagande; kanske något för timid och reserverad i forsta akten, märkte vi henne deremot icke göra några felsteg i deklamation eller rörelser, och den. stigande värman i hennes spel vid slutet visade, att det är mer än blotta anlag; det är redan en ung talang, som fördelaktigt bildar sig i Hr och Fru Torsslows skola. Spektaklet gafs såsom benefice åt Hr Malmström, hvilken vid inträdet helsades af lifliga TS PA ss