Aftonbladet – 12 september 1837, sida 1

Ibland resande utlänningar, som på de sednare veckorna besakt vår hufvudstad, äro äfven åtskillige studerande från Berlin, 5 eller 6 till antal t,, hvilka, efter att förut hafva genomrest Norge, i Mandags förra veckan hitkommo med ångfartyget Erik Nordewall, med hvilket de gjort turen på Götha kanal ifrån Trollhättan, och ämnade vidare bese Roslagsverken samt göra besök hos ett par landsmän härstädes. De äro Schweitzare till nationen, och som vi hört berättas söner af några de förnämsta patriciska familjer. En af desse unge män, Hr von Scheerer, hvars fader är en af de förmögnaste och mest ansedda män i S:t Gallen, möttes straxt efter ankomsten hit af det äfventyret, att han af polisen antyddes att lemna Stockholm inom 24 timmar och derefter riket så snart som möjligt. Det fanns en dygd, för hvilken vår Svenska Nord fordom hade gjort sig namnkunnig bland andra folkslag. Denna dygd var gästfriheten. Vi våga tro, att den ännu trifves cförminskad i många delar af vårt land, men polisen synes åtminstone i detta fall hafva gjort hvad den kunnat att förskaffa utlänningen en annan tanka om vår nationalkarakter. Hvem påminner sig icke ännu behandlingen emot den Polske Öfversten Dumarski? Ealigt hvad vi hört, har allsicke något skäl blifvit anfördt såsom anledning till den hastiga befallningen om afresa. Någon farhåga för demagogische Umtriebe kunde det svårligen hafva varit, då Hr v. Scheerer till sin börd snarare kunde räknas till den schweitziska aristokratien, då han jemte sina kamrater en längte tid vistats i Berlin och sednare i Petersburg. Det torde således bli svårt att upptäcka något skål, så framt man icke såsom ett sådant får antaga den omständigheten, att Hr v. Scheerers fader har sina gods i provinsen S:t Gallen, och lärer varit den, som under f. d. konung Gustaf Adolfs vistande på värdshuset Hvita Hästen i staden af samma namn, säges hafva haft någon befattning med hans bisättning. Om något annat skäl funnits, så vore det önskligt, att vederbörande täcktes öppet framställa det. Sådant fordrar sjelfva nationens heder, emedan natieren icke kan se med likgiltighet eler tillerkänna polismakten den rättigheten, att af bloit godtycke och utan alla skal visa främlingar bort ur landet. I förbigående torde förtjena nämnas, att de unga Schweitsarne haft rekommendationsbref till sådana högre embetsmän, som t. ex. Excellensen Grefve Gustaf Löwenhjelm, och intima bekantskaper med personer, som stå det Kongl. huset ganska nära. Det berättas också, att någon af dessa, vid den oformodade underrättelsen om förvisningen erbjudit sig försöka bemedla saken eller åtminstone verka ett uppskof i den brådstörtande ordern, men att den för