Aftonbladet – 9 september 1837, sida 1

Det omtalas allmänt, att Teaterdirektionen vagrat alt åter för sångscenen engagera mamsell Widerberg, ehuru hon emot billiga och antagiga vilkor skall hafva förklarat sig villig, att med sin utmärkta talang understödja den kongiga teatern. Om forhallandet verkligen skulte vara sådant, kan man ej nog förundra sig öfver den kongl. direktionens mod, att berofva publiken den ena efter den andra af dess alsklingar på scenen, under det att direktionen just i samma publiks välvilja och intresse för teatern måste söka enda medlet att upprätthålla det verk, för hvilket direktionen blifvit ställd i spetsen. Eller tror den kongl. direktionen, att publiken icke skall sentera det handlingssätt af direktionen, som stänger från scenen en röst, hvilken så ofta förtjust hvarje musikens vän, och, åtminstone i vissa roller, på vår scen är oersättlig under nuvarande förhållanden? Och om detta dertill sker i en tidpunkt, då, i anseende till ekonomiska motgångar, direktionens vägran af engagement åt den förtjenta artisten antager karakteren af en hårdhet, som lifligt måste stöta allmänhetens sympatier, månne då ej, från denna synpunkt betraktadt, direktionens förfarande är lika litet att rattfardiga, som från konstens? nr