Aftonbladet – 5 september 1837, sida 2

1 v1UKaS amnen lanats ur frOmlauUtcI, Haut ITU: ärt oss, att af sådana icke var mycket att väna; men då denna roman var af Bulwer, togo vi likväl för gifvet, det man ieke skulle förmå : så helt och hållet ur lånet bortflägta den anda ! af geni, som genomgår hela originalarbetet, att icke något skulle bli qvar, och vi räknade såjunda på, att få tillbringa åtminstone en drägig afton, när vi sågo stycket annonseradt att i sår gifvas. Må läsaren af följande korta framställning döma till huru vår väntan uppfylldes. Vi vilja icke klandra, att Paul Clifford här blifvit gjord till en sjöröfvare, som håller till kring Skottlands kuster, men som äfven, när så fogar sig, stjäl och röfvar till lands, samt att händelsen är förlagd till tiden af pretendentens uppträdande i Skottland; något skulle vi likväl vilja tadla, att han i början af stycket presenterar sig, icke som en gentleman, utan som en temligen rå, oborstad gesäll, med en viss ton af lättsinnighet och som hvarje ögonblick, till följe af denna lättsinnighet, är nära att förråda sig. Hvad som dock synes oss mest tadelvärdt, är, att när man hade den rikhaltiga källan: Bulwers roman, att ösa ur, har man gått öfver ån efter vatten, och på fri nand diktat sig en intrig, hvarvid man i sanning icke förbättrat det engelska arbetet. Af hela Paul Cliffords historia finnes här ingenting qvar. I det stället ser man här en protestantisk prest, Morton, som väntar hem sin sjöfarande och obetänksamme son, och som af en pretendentens förtrogne emoltagit i förvar ett diamant-. skrin. Psul Clifford anländer för att bemäktiga sig detta, och ger sig ut för den flyende prinsen. Men olyckligtvis kommer just nu ett bud och bref från denne sistnämnde, som räddat sig ombord på ett fartyg. Nu är röfvaren i förlägenhet, och vet icke för hvem han skall gifva sig ut, då han hjelpes ur sitt bekymmer af presten, som tar honom för sin son, styrkt i denna villfarelse af en ring, som han bär på fingret, och som han fått af den verklige sonen, den han med egen fara sökt rädda ur vågorna vid ett skeppsbrott Stor glädje inom familjen, hvilken, som sig bör, är välsignad med en dotter, skön oeh mild, som en sådan bör vara i en välbeställd dram, och dertill ett naturens barn, hvilken genast fattar ett sådant behag för sin förmente broder, att hon vill slå upp sitt tillämnade giftermål med Hr Lougbrough, kapten vid provins-milisen. Häri kan man också icke neka, att hen gör rätt, ty Hr Lougbrough är icke blott en narr, styckets pajazzo, utan dessutom 54 år, och följaktligen kasserad vid hymens theatermönstring. Paul Clifford uppflammar ef en icke mindre stark kärlek, och den känslofulle röfvaren blir i hast den hederligaste karl i veriden. Han försakar tillfället att taga diamanterna, till hvilka Morton sjelf ger honom nyckeln, och uppgör hvarjehanda dygdesamma planer och föresatser. Men se! Nu faller ett åskslag, hvilket behöfs för upplösningen. Ett bref kommer från amiralitetet, som ger Morton full visshet om sin sons död. Han vänder sig då med afsky från den främmande, som han trott vara kommen att stjäla sig till hans kärlek och gäcka hans olycka. Men han får veta, att denne främmande är den beryktade röfvaren, som här förföljes af rättvisan ech han röres af medlidande. Han erfar vidare, att denne röfvare är en för bålt hederlig man, att han hädanefter vill vara dygdig och välsimnad, att han velat rädda hans sons lif, och mu upptager ban konom i denne sons ställe och ger honom sin dotters band. Lägger man till några små roligheter med milis-kaptenen, huru denne — berättelsevis nemligen — får stryk i första akten och får stryk i andra akten, och förmodligen skulle fått det äfven i den tredje om en sådan fummits; huru han underbart fångar en röfvare, hvilken satte sig upp bakom homem så hästen, för att stjäla den, men i det ställe låter af den flyende springareu och ryttaren, bakem hvars rygg han är placerad, uten motstånd föra sig i fängelse, huru Hr L. blir gäckad i hvarjehanda småsaker ef den listige röfraren 0. s. Vv. så har man ett tämmeligen rigtigt begrepp om stycket, hvers dialog fullkomligt motsvarar pla-. nen. Betraktar man pjesen i och för sig sjelf, utam alla hänseenden till Bullwers roman, så blir hon en ytterst medelmåttig produkt, som man ej forstår, hvarföre Kongl. Theatern skulle gifva, em icke för att komplettera samlingen af Antonia, De osynlige bröderne, Blykamrarne i Fenedig, o.s.v. Men sammanhåller man henne msd det keolossala arbete, hvars titel hon usurperat, blir hon någonting så lumpet, så dvergee a 2 . PM 2 aa ML . FO a Part