Aftonbladet – 2 september 1837, sida 2

Nå väl! ropade drottningen med en röst, som uttryckte oro och smärta. Fruntimret, till hvilket denna fråga var riktad, böjde hufvudet och svarade icke. Ni tiger, Louise, ni tiger, o min Gud! mitt barn är då dödt! det är då förgiftadt! upprepade drottningen och vred händerna i förtviflan. Det var hvad man sagt mig förut! detta barn var Frankrikes, det hette Napoleon och måste sålunda dö! ) Ett annat fruntimmer inträdde, föga utmärkt genom sin skönhe:, men så mycket mer genom sin elegans. Det var fröken Cochelet, drottningens favorit. Ah, är det du, min goda Emelie! sade I drottningen, med ett sorgligt småleende, och lät henna taga plats bredvid sig. Du ser, att jag är stark emet smärtan! sade hon, med en röst, hvars darrning hon fåfängt sökte dolja. Denna jord är en tårarnes dal, och religionen befaller oss att bära vårt kors med undergifI venhet. Tårar af beundran fuktade den unga favoritens kinder. Nästan utan att veta det, foll hon på knä framför drottningen, som slöt sina armar omkring hennes hals. Ja, låt oss gråta tillsammans, Emelie, ty, ser du, denna styrka hvaröfver jag skröt, är endast ett sorgens konstverk. Detta barn var så skönt! han var utnämnd till kejsare redan i sin vagga! min son skulle hafva fortsatt Napoleon! du vet, om någonsin ett barn gaf mera yppiga förhoppningar! ack, men nej, det är ej möjligt, tillade hon, i det hon fattade fröken Cochelets hand, det är en osanning: ett förfärligt misstag! otaliga gånger förut ha läkarne tagit sömnen för döden. Kom, Emelie, jag måste se min son! de skulle kunna begrafva honom lefvande !? Knappt hade hon yttrat dessa ord, förrän en prest inträdde, och tgande nalkades drottningen, som betraktade honom med djup ängslan. Min son? frågade hon med en dof och nästan ljudlös röst. Barnen blifva englar, då de lemna jorden, svarade den andlige mannen. Drottningen bleknade ännu mer. Tack , min fader, tack; beden för honom mina vänner! tillade hon, och knäböjde framför ett I krucifix. En man inträdde nu i salongen. Han var klädd med omsorg, af en medelmåttig, men fin växt, och med undantag af dess milda och uttryckslösa ögon, hade hans ansigte en mårkbar likhet med Napoleons. Han närmade sig till den unga drottningen. Ack, Sire, återgif mig mitt barn ! ropade hon, med en sönderslitande röst. Vänd er tll Gud, madame; er son är i himmelen! Denne man var Ludvig Bonaparte. Han är i himmelen, såger ni, återtog drottningen, med styrka; men det arma barnet har ät oss efterlemnat ett hämdens testamente, och utseit oss båda till dess verkställare. De skändlige, som förgifvit min son, skola de förbli ostraffade? vänd icke bort hufvudet, Ludvig; hvad jag säger er, måste ert samvete redan förut ha sagt er. Ludvig syntes djupt rörd. Er smärta vilseför er, men ursäktar er äfven, madame. Tro mig, det är en af dessa olyckor, som endast resignationen kan öfvervinna. Nej, Sire, resignationen är de svagas vapen; det ar mod och energi, som behöfs, det är vilja och beslutsamhet som fordras. Hortense, svarade konungen, med någon bitterhet, om er sons död verkligen är följden af ett brott, så är det otvifvelaktigt, att England har skuld derntll. Vill ni, att jag, utan någon armtd, utan ens något folk, skall angripa denna koloss. År ni okunnig om, att vi äro omgifna af menniskor, som ingenting annat begära än en förevändning för att revolutionera Holland och återgifva kronan åt dess gamle ägare?? Derefter tillade han med en mildare ton: Detta palats måste för er återkalla alltför smärtsamma minnen. Låtom oss lemna det på några månader. Ni vet, att tiden åtminstone lugnar de sorger, han ej kan bota!