Aftonbladet – 1 september 1837, sida 2

Article Image
det är en ytlig, en sladderaktig bildning, det menskliga vetaudets hvardagslag, skummet på tidens ström: men under det skummet gå dock djupa vågor. Lycklig är den — nej, icke lycklig, men vis är den, som dyker till deras botten och ser, öfver hvad slam eller hvad gullsand de hvälfva. Med vetandet, huru rikt det ock må vara, är läraren dock endast halffärdig. Det har sitt värde, och till en viss grad äfven sin oumbärlighet; men mycket verkligt gagn kan stifias i församlingen, äfven med medelmåttiga kunskaper, om de äro understödda af nit och fromhet. Det heliga bor icke i lärosalarna, det bor i hjertkamrarna. Den egentliga kristendomen läres icke, utan han lefves. Det gifves en fromhet, ett saktmod i sinnet, som man skulle kunna kalla för kristen jord, ty kristendomens frukter mogna skönast deruti. Det är en plåga för dylika sinnen att ej få älska, öfverse, förlåta. De äro ett slags dunkla naturevangelier, som finna sin förklaring och uttydning i de uppenbarade. — Dylika siunen äro de religiösa; och den som ej känner något sådant inom sig, ban borde ej åtaga sig att bibringa andra hvad ham sjelf alltid ofullständigt måste uppfatta. Alltså — vetandets klarhet och hjertats fromhet, detta är uvim och thumim på Arons bröstsköld, detta bildar en prest i sin prydnad. Förenas härmed den fasta öfvertygelsen om den oändliga vigten af ett kall, hvars sköna bestämmelse det är att strida för det högsta på jorden, att göra eröfringar för himmelriket: uppräxer ur denna öfvertygelse ett nit, varmt men mildt, och som faller likt ett vårregn öfver lifvet; då hafven J den kristlige lärarens bild fulländad. Betrakten den bilden, mine bröder, den innebär min förmaning. Det ges en annan, en vidtomfattande Embetsföorrättning, nemligen — Lärarens egen lefnad. Jag kallar den för en Embetsförrättning,. ty det är den, som ger kraft och betydelse åt alla de öfriga. Det är icke nog att Läraren: vandel är oförvitelig, den måste äfven vari from. Dentill fordras dock ingalunda någon öfverdrifven asketisk stränghet, något hängande hufvud, något kärlekslöst fördömande af umgangets skuldfria glädje. Den Kristendom, som tappas derigenom, den sitter alltför lös, och väcker alltid misstanka om skrymtan. Den rätIta, som sitter i hjertat, fruktar ej för att dyka ned i tidens flod; men han stiger också upp I derutur, obesmittad som svanen, som skakar slammet af sitt silfverdun. -J stån, mine Bröder, i mångfaldig beröring med folket, och kunnen kraftigt verka på tankesättet, äfven i andra jän egenteligt andeliga ämnen. -J ären Kyrkans tjenare, men också Statens, och derjemte ledaImöter af ett lagstiftande Riksstånd. Vår bestämmelse härvid kan icke vara tvetydig; det ligger 1 Presterskapets id att det måste vara ett förmedlande stånd. Vi ha nog med motsatser och brytningar i tänkesättet att förmedla. Det kan vara mycket i vårt statsskick, som torde behöfva en omstöpning; kannstöpning behöfves ingenstädes, och vi kunna åtminstone lemna den åt andra. Vördnad för Kung och mensklig ordning, kärlek till Fäderneslandet, kärlek äfven med uppeffringar — detta är vår stående politiska predikotext. Den är hemtad ur Bibeln, den ar Kristendomens Regering:form, gillad och antagen på en högre Riksdag. Och i huru många andra afseenden, äfven utanför Ert egentliga kall, kunnen J icke stifta lag och ordning ibland folket, genom lära, förmaning, föresyn! J ären t. ex. för det mesta åkerbrukare och herdar, liksom det första menniskoparets äldsta söner voro. Det är ett ädelt yrke, och rätt väl förenligt med läkarekallet. Jag känner många aktningsvärde män i vårt stånd, som drifva det med ifver och framgång. De ha rätt: den tid kan komma då Bostället kanske blir vår säkraste, vår bästa inkomst; hvad jorden ger, derom behöfver man ej be någon annan. Betrakten derföre den jord JS sköten såsom en hedersskuld till Efterträdaren. Odlad jord, liksom odladt sinne, passar Presten väl. Det var en vacker, patriarkalisk tid, då Presten var sin Församling allt i allom, så i andeligt som verldsligt afseende. Söken at återföra den så vidt det, under mycket olila förhållanden, är möjligt. Låten det ej finns en sorg i Församlingen, som J ej söken trösta, en osed, som J ej beifren, en fördom, som J ej söken bryta. Klappen på hvarje dörr, klappen på hvarje bjerta. Gån som lefvande Husgudar ibland folket. Fyllen Församlingen med Fr lefnads Evangelier, med Er vandels Apostla

1 september 1837, sida 2

Thumbnail