Aftonbladet – 1 september 1837, sida 2

lern fråa den andra under långliga tider. Här ha många ungdomsyvänner, som kanske ej träfat hvarandra på lange, fått skaka trofasta händer, fått berätta hvarandra lefnadsöden, föga märkvärdiga för andra an dem sjelfva, fått vexla förtroliga ord, och uppfriska barndomsminnen, som höllo på att forblekna. Sådant är skönt och rent menskligt. Det gläder mig när jag san njuta det sjelf, men äfven när jag kan beseeda det åt andra. För min egen del har jag cke träffat annat än vänner. Jag teekar er, mine bröder, for den vänskap hvarmed J bemött mig, icke blott här, utan äfven för den, hvarmed J förut och ofta emottagit främlingen er krets, gjort rättvisa åt det basta han har, hans afsigter, och öfversett med bristerna eller misstagen i deras utförande. Men först och sist tackar jag eder för det nit, hvarmed så många ibland eder vården kyrkans angelägen-! heter, och ledem församlingen både med lära och efterdöme. Sannerligeu, det är ett högt, ett heligt mål, som föresväfvar, som förenar oss alla. Vi äro ännu långt derifrån, och grafven förseg!as öfver oss innan vi hinna dit. Men vi vilja icke derföre förlora modet, utan kämpa som redlige män, som himmelrikets krigare, äfven. der segren är oviss, äfven der nederlaget är troligt. Den som ärligt gjort hvad han kunnat, han har gjort nog, om icke för framgången, dock för vittnet inom sig, och vittnet uppöfver sig, och hans möda är icke förlorad hvarken för himmel eller för jord. tt -—b-——-— ge KA AK Kyrkolagen bjuder, att jag skall sluta med en förmaning. Men förmanade er icke ert eget bjerta, helgden af ert kall, öfvertygelsen om dess vigt, och dagens tydliga behof, tydligare kanske nu än någonsin, formanade er icke andan inom er, så vore visserligen min förmaning fåfäng. J ären församlingens lärare: och häruti ligga, för den som fattar det, volumer af formaningar. Det första, om också icke det vigtigaste, som fordras af läraren, är lärdom, synnerligast i sitt kall. Huru mycket innebär ej detta! Med bibeln, som är himmelrikets hufyudbok, måste han först och främst vara förtrogen. — Dertill fordras att ham känner dess språk, åtminstone nya testamentets. Men om han också känner språket, så förstår han dock icke derigenom allena bibeln som sig bör. Han måste äfven vara hemmastadd i den fornverld hvars färger den bär, han måste ha sett sig om i katakomberna der en förgången tid hyvilar, en mäktig mumie med sin rulle af papyrus, fullskrifven med beliga runor. Ty hehga äro de, afven om de skulle kallas för hedniska; kristendomens nycklar ligga strödda öfveralt ibland dem. Hedniska — hvad betyder det? kunde det finnas en kristendem om icke en hedendom föregått? verldshistorien är dock genetisk, hon känner intet språng, endast en fortgående kedja, en oafbruten utveckling. MHvarje ögonblick bar sin rot i årtusemden, den dag du lefver, den dag dina fader lefde, han är en son, ehuru i olika slägtled, af skapardagen: hvad som är, det är derigenom att ett förutgående varit. Derföre är det en besynnerlig föreställning att kristendomen skulle stå alldeles enstaka, som en förtrollad stad, som ett nytt Jerusalem nerfallet från himmelen, utan allt sammanhang med den föregående eller den omgifvande tiden. Kristendomen är en uppenbarelse: ja, men en sådan emslig, från allt annat lösryckt, af allt annat eberoende uppenbarelse skulle intet menskligt sinne kunmat fatta, den vore förlorad för alla. Uppenbarelsen år ieke en död måinsten, fallen med knall ur skyn, utan den är ett lefvande träd, utbildadt och mognadt med tiden, ehuru dess frö ar fälldt af himmelens fåglar. Vore det annorlunda, hade kristma korset icke sitt fotfäste i en föregående bildning, hednisk så väl som judisk, sannerligen det stode icke nu och ofverskyggde hela den bildade verlden, det bure ej på sin panna solvisaren, som afskuggar det eviga ljuset. Och derföre äro äfven de så kallade profana, humanistiska, förberedande kunskaper, som föra oss in i forntiden, oumi bärliga för den kristeliga läraren om han skall förstå sin bibel — Vidare har kristendomen, som ursprungligen var ett tänkesätt och en mycket enkel lära, med tiden blifvit utbildad till ett vetenskapligt system, på mångfaldigt sätt omvexlande och omtvistadt. En allmän öfversigt häraf är nödvändig för läraren, som bör känna grunderna för den kyrkas tro, hvartill . han bekänner sig. — Och slutligen finnes det ju äfven en annan, icke vetenskaplig bildning, som med rätta kallas för allmän, derföre att! den snart är allas, och hör till menige allmoge Aa so ll mma för mindra råa Aanlu