Aftonbladet – 31 augusti 1837, sida 3

konst, i slöjd har man hunnit undrens gräns, åskan ledes i gångstol som ett barn, ångan spännes för fordonet som en lestdragare, och flyttar ofantliga tyngder öfver haf och land. Menniskan har mera än någonsin kufvat naturen: sitt eget hjerta har hon icke kufvat. Ett otygladt begär att vinna och att njuta, utmärker vår tid framför många andra. Hvar och en betraktar sig, mer än förr, som medelpunkten i verldsbyggnaden, och den slags afgudadyrkan, som har sig sjelf till Gud, griper med hvarje dag mer och mer omkring sig. I en sådan egoistisk luft måste alla det högre lifvets blommor förvissna. Tron, så framt den ej svärmar, blir en saga, kärleken, om icke till sig sjelf, blir en dröm, och uppoffringen en galenskap. Och så sitter menniskan ensam och öfvergifven i det aflöfvade, i det förtorkade lifvet. Viljen J veta följderna häraf, så lyssner endast till dagens röster. Hvad hören J? Ett sorl af obelåtenhet och missnöje ifrån norr till söder, en djup suck, hela samhällslifvet igenom. Sarnerligen, det går en dödsångest genom da gens häfder, det rosslar i tidens biöst; lycklig den som icke förnimmer det! I Inskränker man åter frågan om gudsfruktan I och seder till vår aflägsna landsort, så blir svaret mindre eroande Der finnes hland våra skogar och berg, dit det allmänna förderfvet icke så lätt tränger, ännu mycken from tro qvar, ännu mycken patriarkalisk enfald i sederna. De underrättelser presterskapet i detta afseende meddelat, äro i allmänhet tillfredsställande ; och jag skulle önska att de äfven vore fullt tillförhtliga. Gröfre brott äro sällsynta, men mindre sällsynta äro olyckligtvis vinningslystnad, afundsjuka, och en förslagen slughet som stundom blir illslughet. Den öppna redligheten är icke just hemma öfverallt, och ord och handling stundom mera beräknade än som kunde vara nödvändigt. Men det är isynnerhet en last som går raglande genom hela nationen, undergräfver välmågan, förstör kroppen och fördunklar sinnet. Om dess förderflighet kan ingen fråga uppstå, men väl om medlen att förekomma den., Det vere väl ett erd att söga om den dystra utsigt af den närvarande tiden, som visar sig i Herr Biskopens målning. Det är en vanlig förebråelse mot de så kallade missnöjda i alla land, att de se vissa saker förmycket i svart; men hvad skall man då säga om det öga, som ser hela menskligheten i svart? Dock, denna misantropi, som man måhända ville forebrå biskopen, är hvarken omensklig eller inkonse-: qvent hos skalden. Det är af forntiden, Biskop Tegner äger de sköna bilder, som gjort banst namn. Det är i forntiden han doppat penseln för att måla, icke det närvarande, utan framtiden. Hvem kan då väl undra, att det närvarande icke intresserar skalden? Det är ett för allas ögon liggande til hårdnadt faktum, som icke äger hvarken forntidens blåa skyar, med hvilka så många lyten kunna döljas, så många skimrande lufibilder frambringas, ej heller fram tideps ointagna rymder och bojliga grund, dit hvarje skön bild kan transplanteras utan något af verklighetens lyten. Med ett ord, för att öfvertygas att det hos Hr Biskep Tegnår är skalden, och icke menniskan, som finner lifvet så aflöfvadt, så förvissnadt, behöfver man blott erinra sig följande tirad ur ett af hans skönaste skaldestycken: .. Och ögonblicket, som vi lefva af, Står som ett Isthmos mellan tvenne, haf, Ett naket berg der inga blommor trifvas Och uppnådt endast för att ofvergifvas. Dessa verser och de derpå följande förklara tillräckligt, hvarföre Herr Biskopen finner att en dödsångest går genom dagens häfder, och att det rosslar i tidens bröst, och hvarföre vi måste finna det intolerant att vilja bestrida en å-j sigt, som icke kan klandras, utan att fela il: grannlagenhet mot skaldens siareförmåga. ZTV cs oo met Oh