Aftonbladet – 30 augusti 1837, sida 2

nom skilde de sig från de herrskande Theologerna, som, under ständigt kil och förkättring, i kärfva och skolastiska former, alltjemt ensidigt och uteslutande utbildade begreppet, och för lärans påstådda renhet glömde det egentigen lifgifvande i Kristendomen. När de sedermera efter hand förlorade Systemets egentliga fotfäste, Inspirations-läran, så fortsattes, ehuru under en annan form, samma ensidiga begreppsriktning i Rationalismen, der allt skall förklaras till begriplighet för förståndet, under det både känsla och inbillning visas tillbaka som svärmare, och Religionen går under i Theologien. Lika orsaker medföra Ika verkningar. Sjuttonde århundradets andelösa Orthodoxi, det Adertondes tvifvelsjuka Indifferentism; och det Nittondes öfverkloka Rationalism, förkyla lika menniskosinnet; och när Religionsbegreppen stelna och kallna, då springa Religionskänslans varma källor upp och verka ofta förstörande. Häraf förklarar jag mig den pietistiska riktning, som nu åter går genom den Protestantiska Kristenheten, och på flere ställen i Tysklamd föranledt oroligheter, som till och med påkallat den beväpnade maktens mellankomst. Dylka lföreteelser föreställa brytningarna af en sjukdom i Andans verld, menniskans religiösa natur söE derigenom att återställa sin förlorade jemnvigt, den abstrakta förståndsbildningen, som vill begripa allt, finner sin motvigt i svärmeriet, som vill begripa intet, och den ena ytterligheIten springer, efter vanligheten, öfver i den andra. De så kallade Läsarne hos oss, som isynInerhet for 8 till 10 år sedan, glorde Stiftsjstyrelsen och Presterskapet så mycket bekymj mer, föreställde en dylik pietistisk riktning. De utgjorde aldrig egentliga Separatister inom Församlingen. Tvertom bevistade de flitigt allmänjna Gudstjensten, hade inga särskilta Religionsbruk; begagnade på vanligt sätt Sakramenterna, loch 4 underkastade sig utan mo:!sägelse den antagna så väl ecklesiastiska som borgerliga ordningen. Ännu mindre kunde man beskylla dem för några dogmatiska irrmeningar, och de, eller rättare den ibland Presterskzpet, som ledde dem, var ingalunda känd för kätterska spekulaI tioner. De trodde och bekände allt hvad kyrI kan föreskrifver, och berömde sig just af att tro och känna det lifligare, och utöfva det bättre jän andra. Derjemte läste de flitigt i Bibeln och firade Sabbathen med samvetsgrann, stundom öfverdrifven stränghet. I det yttre utmärkte de sig genom en smaklös vedervilja för allt, som är prydligt eller skönt, hvilket de anisågo för syndigt, och ifrade med asketisk strängThet mot lifvets oskyldiga glädje. Hela deras väsende utvisade en viss allvarsam, ja dyster I fromhet och gudaktighet, som väl icke alltid jvar skenhelighet; åtminstone åtföljdes den stundom af ett förbättradt lefverne. Det stulna blef låterstäldt, dryckenskapen försvann eller aftog, leder och svordomar hördes aldrig ibland dem. Deras största fel var det vanliga bland alla sekteriska och inskränkta menniskor, en öfverdrifven ofördragsamhet mot olika tänkande, och en fanatisk öfvertygelse att en sådan ännu vore unI der djefvulens våld. Bland Presterskapet värderade de endast sådane, som de ansågo drifna Jaf Andan, och vandrade ofta många mil för att höra dem. Ofta qvarstannade de då äfven till så kallade konventikler, der otvifvelaktigt mycTket ofog bedrefs, och galenskapen var ömsom predikant och ömsom åhörare. Vi ha författningar, som förbjuda dylika sammankomster; Lä OO Oo OBE OR men Stifts-Styrelsen drv 1 med rätta i betänkande att tillämpa dem mot en förvillad allmoge, som dock egentligen ej gjorde annat än sökte sin uppbyggelse, der den trodde sig finna den. Afven mot den, som egentligen tillställde hela denna villervalla, voro åtgärderna lindriga, och mera varnande än bestraffande. Det är med svärmeriet som med regnbäcken: dämmer du honom med våld, så brusar han och rasar: men låter du honom gå, så fördunstar den förgänglige, och nästa morgonsol ser knappast hans fåra i sanden. Så visade sig äfven här. Hela detta oväsen är nu för det mesta glömdt, knappt en dyning påminner ännu här och der om den löfverståndna stormen, och man skulle ofta vara frestad att önska sig wullbaka af Läserist dess varma, ehuru missledda känsla för det heliga.n Huruvida indifferentismen och rationalismen blifvit rättvist placerade, den förre på 18 och den sednare på 19 seklet, torde väl vara tvist underkastadt. men det tillhör måhöinda ett föl