Aftonbladet – 30 augusti 1837, sida 2

aeallula vi , el hörn ERA BV eE RR RARE WAR ALVSE gionsfilosofi. Det är bekant hur man i Tyskland äflats och dagligen äflas härmed; och de Tyska försöken hafva med större eller mindre j sjelfständighet blifvit omgjorda hos oss. Såsom j? hithörande och omfattande den supranaturaliska Y åsigten kan här nämnas E. G. Geyers Thorild (Ups. 1820). Boken, ehuru icke egentligen afl theologisk syftning, återvisar kraftigt både för5 ståndets och förnuftets öfverdrifna anspråk i Rea ligon: för öfrigt mera genialisk än klar. Men det dunkla hos Geyer kommer af djup, ej af f grummel. Han är stundom mörk, men af samÅ j Å d ma skäl som verldshafvet. Hans skrifter lida af hvad jag ville kalla snillets fuliblodighet. På följande sätt yttrar herr biskopen sin åsigt om bibelöfversättningen: Huru skall en bi-l: belöfversättning vara? bokstaflig, så att den ger I. lord för ord af texten? men då blir den ofta obe-, griplig och oläsbar för dem, som ej kunna gå! tillbaka till originalet. Eller omskritvande, tydi lig, lättfattlig för en hvar? men då ger den blott , ett ungefärligt begrepp om urskriften; allt det egna och utmärkande som, helst i forntida skrif-j, ter, ligger i ordet, bilden, uttrycksättet, sjelfva fårgen, anletsdragen, andan af det hela gå der-i igenom förlorade, och läsaren är härigenom bedragen om icke på inonehållet, dock på formen. E Afsigten med all öfversättning är att ersätta originalet, göra det umbärligt. Och derföre bör en bibelöfversättning i synnerhet undvika begge nyssnämnde ytterligheter. Den bör hufvudsak. ligen vara som vår gamla, på den lutherska afformade öfversättningen är. Den har misstag som böra rättas, otydligheter som böra förklaras, ; lett och annat föråldradt ord som i nödfall bör! uthytas. Men det gamla, herrliga, kärnfriska ! 3 med sina vördnadsbjudande arI kaismer, sina gammaldags ordfogningar, hela sin ädla rost, bor ingalunda uppoffras för det glattare, böjligare, men också slappare nya. Det! bör qvarstå för kyrkan, liksom episka dialekten qvarstod i grekiska poesien i många årbundranden, sedan alla andra skaldearter rörde sig i. andra ordformer. Med ett ord, det hade egen-! teligen aldrig bordt vara fråga om en ny bibelöfversättning, endast om en revision af den gamla, och det synnerligast ur estetiska grunder, kvilka här måste vara afgörande i Om den dogmatiska tvist, som för några år sedan med särdeles häftighet fördes vid ett af. våra universiteter, yttrar herr biskoppen: en tvist sotn vid ett af rikets universiteter i disputationer och ströskrifter fördes mot en rationalism, som icke fanns i landet, vinner mest på att glömmas. Svedenborgianismen, den Hr biskopen karakteriserar såsom till hälften teesofisk , till hälften rationalistisk, anser han imedlertid hafva lemmat teologiska polemiken dess största näring. Vid homelitiken säger Hr biskopen om tvenne af våra utmärktaste andlige talare: Vallins Religionstal, af em mera kasnell än allmän riktning, ha längesedan tillvunnit honom anseendet af Sveriges störste och sublimaste andlige talare; men Guds röst är icke endast i åskan; och i den predikosamling af Franzn, som bär titeln: För fattiga och rika, hör man toner, så erkla och rena, men tillika så djupa, att man lätteligen märker hur de komma från kristendomens hjertrötter. Om englarne predika, så sker det troligtvis på samma sätt. I kateketiken ger Herr biskopen Wallins katekes företrädet, och med afseende på xstetiken yttras, att de 1828 utgifne Andaktsstunderna väl må kunna väcka andakt, men svårligen kristelig. I beslutet af öfversigten inkommer Hr biskopen på ett ämne, pietismen, så ofta missförstådt att ett fordomsfritt yttrande af em utmärkt man icke tyckes vara öfverflödigt. yDenna blott och bart bibliografiska öfversigt, säger Hr biskopen, gör intet anspråk på fullständighet. Det är redan förut anmärkt att en väsendthg del af landets theologiska Litteratur ligger strödd i de mångfaldiga akademiska Disputationer, som årligen utkomma och som bär, för vidlyftighetens skull, ej kunnat upptagas. Sådana partistrider, som i Tyskland dela Theologerna, äro hos oss for det mesta okända. Deremot har Försam-l! lingens lugn, äfven inom vårt Stift, blifvit stördt, från ett annat håll, genom rörelser, som i sin grund äro pietiska. Det är bekant att Pietismen uppkum redan i sjuttonde århundradet genom Spener och Franker, som i dogmatiskt : hänseende föga eller intet skilde sig från Kyr-l t ununnnfattada dat