Aftonbladet – 26 augusti 1837, sida 2

heten at denna sakerhet samt att den, sa suart Förmyndarekemmare inrättades, utan skada borde kunna undvaras. En del representanter arbetade ock af denna anledning uppå bildandet af Förmyndarekammare såsom ett förberedande medel att undanrödja faran för omyndige; men deras hopp om framgång som en tid fästades vid Justitix-rådet tråles Högsta domstolens pröfning understälda förslag, försvagades genom underrä:telsen att det vid denna pröfning blifvit underkändt, utan att något bättre blifvit föreslaget. Det var således ganska lätt att förutse, hvad som också inträffade, nemligen att, medan frågan om förmyndarekamrars inrättning på annat håll behandlades med likgiltighet, den Kongl. propositionen dm tysta förmånsrätternes nedflyttning föll imedlertid inom de 3:ne ofrälse stånden ). Vid sådant förhållande ville det synas som realkreditens för— fäktare, hvilka hyllat den grundsats, att utom en slik nedflyttning ingen kredit kunde finnas — isynnerhet som en fastighetsägare icke vore i tillfalle att tillförlitligen styrka hvilka förmynderskap han innehade — hade bordt instämma med dem, som yrkat på medel att häfva den i parentesen anförde olägenhet genom den enkla föreskrift, att då domare till formyndare förordnade en utom jurisdiktionen boende person, borde han derom underrätta domaren i den ort, der förmyndaren hade sitt hemvist. Men yrkandet af denna föreskrift vardt tvertom motarbetad och förföll, hufvudsakligen på deua grund, att förmyndarens hemvist ej kunde vara domaren bekant — ett nog besynnerligt skäl, som förutsatte den liknöjdhet hos domaren, att han skulle tillsätta en förmyndare, om hvilken han icke ens ägde så mycken kännedom, att han kände dess hemvist. Bemödandet för förmyndarekamrars bildande rönte äfven kraftigt motstånd inom Lagutskottet, hvilket såsom ett oöfvervinnerligt hinder derfor framkastade det påstående, att det skulle plifva svårt om icke omöjligt att finna personer med vilja och förmåga att åtaga sig de med förmyndarekammarn förenade bestyr. Detta påstående torde få betraktas såsom en orättvisa emot tidehverfvet, som, 1 motsats af hvad detsamma sålunda förebrås, framvisar otaliga exempel uppå huru nu, mera än nå:gonsin tillförene, en medborgerlig auda låtit mäcka sig, som utan att sky hvarken möda eller uppoffring frambragt municipalinrattningar ganska nära liknande förmyndarekamrar, t. ex. SparBanke;ne, hvilka ännu många år efter århundradets början ansågos såsom anstszlier väl värda uppmärksamhet till sin ide, men ej här i landet möjliga att åstadkomma. Får man af SparBaukernas framgång de sista 20 å:en sluta till hvad man kan vänta sig af den sanna medborgerligheten, då den rikhgt tages i anspråk, bör man ej misströsta om dess spridande äfven till omsorgen i andra afseenden för de värnlöse inom samhället, många andra efterdömen af välvilja för municipala bestyr att för:iga. Oaktadt allt motstånd bregte de enträgna ifrarne för Förmyndarekamrar det derhän, att Ständerne genom underdånig skrifvelse den 1 December 1834 hos Kongl. Maj:t anhöllo, att förslag till förmyndarekamrars inrättning måtte af dertill ut sedde skicklige personer utarbetas, att alla landets invånare måtte infor Rådstufvuoch HäradsRätterne välja Komiterade till förslagets granskning och till utlåtande om möjligheten och ändamålsenli;heten af omförmälta iorattningar, samt att, sedan Underdomstolarne blifvit hörde och förslaget tillika med hvad deremot blifvit anmärkt undergått Högsta Domstolens granskning, Rikets Ständer måtte vid nästa Riksdag få afvakta Kongl. Maj:ts Nådiga proposition i ämnet. Snart äro 3:ne år förflutna sedan den åberopade underdåniga skrifvelsen afgick och ännu har icke Statstidningen, såsom Regeringens organ, meddelat någon underrättelse i hvad mån Kongl. Maj:t behagat i nåder bifalla eller utan afseende lemna Ständernas underdåniga önskan. Det vissa är, att i förra fallet ärendet icke till nästa riksdag hinner beredas samt att tysta förmånsrätterne alltså komma att ofverlefva afven nästa riksdag. Emellertid har i afvaktan på Regeringens atgärder den engång väckta uppmärksamheten på en vigtig fråga fått inslumra, och många af beslutet öfver denna fråga beroende inrättningar hafva måst utföras i okunnighet om regeringens verkliga tänkesätt. ) Såsom en besynnerlig tillfällighet bör här nämnas, att, inom Borgareståndet, Borgmästaren från Södertelge, Landegren vid 1830 års och Borgmästaren från Wadstena, Båth, 1 aNAT a