Aftonbladet – 25 augusti 1837, sida 2

Den 16 Juni uppsatte Hr prosten Helander en skrift eller förklaring, som inlemnades til konsistorium, cch hvaraf vi införa det märkligaste. Jag har, siger Hr prosten, icke någon förebråelse att hafva felat i den vördnad och högaktning jag är skyldig biskops-embetet. Jag har ej funnit det mödan värdt, att minnas huru ofta jag fått erfara Herr biskopens onåd, men säkert är att icke är det första gången, och Herr biskopen torde sjelf minnas det. — Det är sant, jag anser det ovärdigt en äkta svensk man att fjäska och slösa med sockradt smicker, och om detta är ett fel, får jag då vidgå det, ehuru med föga hopp om bättring. Det är ock sent, jag har några stora misstänkta fel, som jag ieke mäktar aflägga: jag har den olyckan att vara född i Skara stift, för 34 år sedan här fått en plats och — lefrer förlänge. Utaf en ottesångspredikan uti Christine kyrka sistl. Pingstdag, hållen af gymnasister Hellberg, har Herr biskopen tagit sig anledning till anmänkningar. I mer än 30 år har jag känt föreskriften, att studerande böra vara försedde med behörigt tillstånd att öfva sig med predikande; sjelf deraf i i ungdomen begagnat mig: som ordförande i konsistorio under biskopsledigheten sådane attester på konsistorii vägnar utgifvit, ech i närvarande tillfälle, då jag bifallit adjunkten mag. Holmqvists begäran, att försöka skaffa sig biträde till högtiden, tillagt: att om det vore en studerande, bör den vara försedd med behörigt tillstånd ; Holmqvist dertill svarat: detta vilkor kände jag innan jag 1825 inträdde i embetet; och sedan något biträde af ordinerad icke kunnat erhållas, svarade Hellberg: Jag har Biskopen och Commendeuren Herr Doktor C. F. af Wingards tillstånd ett predika. Han var en trovärdig person, och det hade varit oanständigt att fordra skriftlig uppgift, som han icke alltid fått, utan muntlig: sådant kom ej i fråga, förrän man upprört himmel och jord för att få sak med mig ech någon annan, då affordrades Hellberg originalet, hvartill han svarade, att han illand sina papper icke kunnat igenfinna det, och lemnade bil. A. ) Huru kan nu Herr biskopen anse mig för okunnig och försumlig i denna sak? huru uppmana mig att tillbålla adjunkten, att hädanefter iakttaga ordning? hvad ondt hade adjunkten gjort? var han lagligen öfverbevist, att hafva uraktlåtit ordning? var han icke i tillfället under min disposition och handlade efter min föreskrift? Herr biskopen finner sig befogad, att obestyrkt tillvita mig felaktigt förhållande i emI betet, men jag hade hyarken Silja eller rättighet att tilltala en osksldig. a Jan har sett predikotillstånd utfärdas till ett ställe, till några I ställen och på kortare tid. Hvilken var här händelsen? Var tillåtelsen slut i Säfve? men han har sedan 2:ne gånger predikat i stadens första kyrika, och då ar ju domprosten mera felaktig a än Jag såvida två skall vara mer än en (kil. I så är Rising ändå felaktigare, som latt bone predika högmässan i en kyrka, der gudstjenI sterne talrikt besökas af alla folkklasser; i staden således tre felaktige eller — ingen. Men Inu har Hellberg hållit 9 predikningar i 5 kyrkor, hvar skulle tillåtelsem vara slut? var det tillåtet att predika i 2:ne stadens kyrkor, men förbudet 1 den 3:dje? men ett sådant förbud finnes ju icke, och hvad skulle vara orsaken dertill? månne välvilja emot församlingen, att den, som icke är ordinerad, der icke bör predika? denna välvilja vore då skäligen oväntad; och om jag är benägen att antaga det, följes exemplet troligen icke af alla. Ja, men orsak måtte det väl hafva, och hvilken då? — Ja, Gud och Hr biskopen vet det; hvad jag känner behåller jag för mig sjelf. Det vissa är, att då Hellberg icke kan igenmfinna originalet och husvisitation i thy fall icke kan anställas att ingen ting kan bevisas; men personen är gifven, som man kan anklaga och fullfölja beskyllningarne, som blifvit började med mig om man finner sig befogad; men jag är ej så omensklig, att jag anklagar en välkänd och hoppgifvande yngling, om ock ett barnsligt fel i detta afseende skulle vara begånget, om han utsträckt sin rättighet för långt. År Biskopevs erinran att både text och pie dikan måhända icke svarade mot dagens hög