Aftonbladet – 24 augusti 1837, sida 2

AE Tall NOR all USPIRNA Hatet un galdenaren, huruledes i sjelfva dödsstunden gudlösheten gjort sina dispositioner, genom att enslå medel till de bysattes qvarhållande i häkte, och man låter det ändock bero af en obarmhertig menniskas nyck, om den för skuld häktade skall få inandas en ren luft, vårda helsan, sörja för enskilda angelägenheter o. s. v. Om det ock anstår den samvetslöse procentaren, att, sedan han stundom genom de nedrigaste prejerier betagit gäldenären förmågan att göra rätt för sig, dertill råga olyckan med skandalen, lärer det dock föga höfvas en auktoritet alt af en enskild begära tillstånd att visa mensklighet. Då lagen så mycket gynnar blodsugeriet, är det så mycket nödigare att verkställande makten icke öfverdrifver dess hårdhet eller lånar sig åt den enskildes hämnd. När man t. ex. hör, att en Pam låtit släpa en hafvande qvinna ur den säng, deri hom vändats, kastat khenme på en halmmadrass å golfret, hortfört säng och sämgtan gjort tomt och öde hus, tysks man väl äga rätt alt fråga, om det ej är mer än nog jför uraktlåtenheten i värsta fall, men i de flesta oförmågan att betala en skuld; nej, lagen sager, att den eländigas man eller hon sjelf, der hon myndig är, skall i haktet atbida döden, som är nog barmhertig att betala. När man ser, huruledes en ovärdig systersen låter för en ringa blodspemning släpa i häkte en morbror, hvilken han är skyldig sitt allt, sin uppfostran, len morbror, som med ära tjent Kenungen och landet i nära 40 års tid, måtte man väl anse honom till fullo utltagit sin rätt, nar han från maka och 9 barn fått rycka en radlig gråhårsman, för att låta hans lefnadssol nedgå inom jerngallren; men nej! exekutiva inakten, eller lagen, eller gammal praxis inrymmer honom ännu en ytterligare rätt, den, att neka den inspärrade utgång. Rär, hvad i våra dagar skett, verkligen kan ske, att nemligen en fri medborgare, som, efter allt utseende icke kan sägas ötverträdt verldslig lag, när, säga vi, han kan inspäårras, för det han eförvarandes råkat afbryte en käpp, månne ej en lag, som medger deita, kan anses stå på gränsen emellan det löjliga och det barI bariska. Det är neml. kändt, huruledes en perIson, som, för att slippa skymfo ord m. m., gaf jen löpaöde revers på 235 Rdr, för en käpp, värd kanske 8 å 10, och den han af oförsigtighet råkat bryta, straxt derpå blef lagförd och Ibysatt för samma summa. Man behofver blott Jiniräda i galdstuguhäktet, för att se en blandning at stapplande gråhårsmän, som dock lika Iså gerna kunde få dö utom häktet; af vissnanIde ynglingar, som dock tusende gånger bättre Ikunde använda sin tid; af qvinnor, hvilkas tillstånd likväl månget djurslag respekterar. Om jdet:a ändoek vore allt, om skuldenären ej dessI förinnan blifvit lagligen plundrad på sin egendom, om man ej till det yttersta redan utblottat bonom! men vanligen bar en utmälning föregått, som ställt den gäldkundne så till sägande på bar backe. Blott den, som åsett något sådant, kan derom göra sig ett begrepp. Och för att ej måla annorlunda än efter naturen, vilja vi i korthet teckna en atmätning, sådan den för sig gick för några dagar sedan. Tveone excej kutionsbetjenter inträdde i en familj af man, hustru och ett i vaggan hvilande barn. Endast hos mannen röjde sig en viss förlägenhet, ty i fren hade icke det ringaste begrepp om husets Iställnins. Han förde henne alsides, förklarade henne, att han ej betalt en Skråddare-räkning på 100 Rdr Bko, att han hade eit utmätnings lutslag emot sig för denva summa. Ung och huld sted hon der med återhållna tårar i ögenen, gifvande ull svar: är det så, min vän, jså låt dem i Guds namn taga hvad vi ha.? j De snygga möblerna, dem hon nyss öfverklådt, bortbures, sängkläderne släpades ut, en af betjenterne flög upp på en stol och nedryckte gardinerne, huset var nu tomt, endast vaggan med barnet wi återstod. Modren förklarade, att vaggan I var lånad, men att kuddarne deri voro henzes. Den som har ett menskligt hjerta, som blott vet sig sjelf hafva såsom ett qvidande barn hvilat i jen vagga, känner djupt i sin själ, att något Ihvar borde skygga tillbaka för ew helgerån af denna art. Men den ena betjenten hastade ge nast till vaggan, fick tag i barnet, då modren med en Nofrivillig rysming ryckte det från honom. Nu tömdes vaggan, och man gick efter i väl förrättadt ärende helt fötnöjd bort. Frågas nu, hade detta olyckliga par ej lidit nog för en obetald skräddareräkning? Om de qvardröjt, hade man väl fått se; men for att besvara hustrum