Aftonbladet – 24 augusti 1837, sida 2

OT HATSKOIA Vy ITULIICIB MIVRIRVIS SV); IMMIL TÖM; ler Burgs skola 44, summa 2,995. j (4. Ecel. Tidn.) Med anledning af den i Tisdagsbladet införda dress från fåogarna i Kingsbench till lord Den-! nan, har en person begärt plats för en artikel) ingående bysättning och dem hårdhet, som med unledning af denna utöfvas. Uppsatsen röjer nera filantropi än legislatif omtanka eller juridisk skarpsinnighet; men känslan föregår merindels beräkningarna, och vi hafva ansett oss I icke böra återhålla dess tillrop i frå äga om en. del af lagstiftningen, som visserligen ej fullkom igt harmomerar med de ötrige. Måhända skall; detta tillrep uppmana någon med insigter och ledighet begåfrad person, att bättre utreda ifråsavarande ämne. Det synes nemligen alldeles påtagligt, att samhället icke bör tillåta någon att för några Rdr göra man eller qvimna till siaf, och till inspärrad slaf for lifstid, en tillåtelse, som otvifrelaktigt strider mot de i lagen nedlagda menskliga grundsatser. Sammaledes synas häktning och inspärsning aldiuig kunna föregå utredningen af orsakerna ti!l gäldenärens försummelse att uppfylla sin förbindelse. Icke dess. mindre hafva många ansett ett visst tvång böra: förenas med vissa, isynnerhet löpande, skuld-förbindelser, emedan ett sådant tvång vore nödvänodigt för krediten. Det är just nödvändigheten af detta tvång, som utgör den knut, lagstiftaren 1 denna fråga har att lösa. Erfarenheten i Sverige talar ieke mycket till förmån för ett sådant tvång. I vidsträcktaste måtto har det existerat och existerar ännu, och likväl kan man icke säga, att krediten någonsin varit syn nerligen utvecklad i Sverige. Vissa klasser synas nästan icke alls påräkna bysättningstvånget ull säkerhet för sina krediteringar. Man kan likväl ej bestämdt afgöra, att tvånget skulle vara everksamt, ehuru det sålan tillitas; måbända verkar det tillräekligt genom den fruktan, det ingifver. I de flesta fall torde dock detta tvång kunna anses såsom uttrycket för relationen mellan den fattige och den rike i vårt land. Under denna synpunkt förtjenar det att undersökas, huru mycket som helst bör göras för den sednare, och hvar gränsen ligger emellan anspråken på långifvarens egen omtanka och enspråken på statens. Att den verkligen förmögne, ofta utan att han gittat bruka ringaste omtanka att tillförse sin säkerhet, sedermera alldeles utan ersättning njuter statens biträde, för att hålla sin gäldenär inspärrad, tycks vara för mycket fordradt och strida emot de grunder, etter hvilka man i sednare tider börjat beräkna ersättningen för den handräckning, steten meddelar. Dessa och flera andra reflexioner inställa sig vid tankan på en inrättning, som är underkastad så stora missbruk, och torde rättfärdiga vårt beslut att till en början låta ena parten höras, NÅGOT OM LAGARNA EMOT GAÄLDENARER. Om man framställer vårt lands lagar emot gäldenärer med religionens oeh förnuftets föreskrifter i detta afseende, skall man ofelbart känna en ovilkorlig rysning vid det missförhållande, hvari dessa stå till hvaramdra. Ganska få hafva de folkslag verit, som tillåtit sig en så onaturlig hårdhet emot de gäldbundme, som det svenska. Romerska legem, som blifvit en föresyn för åtskilliga andra nationers lagstiftning, har äfven ingjuwtit sin hela råhet i detta hänseende på de så till sägande romerska folken, under det en mildare syftning hos de djupsinnigare lagstiftarne heit och hållet blifvit förbisedd. För årtusenden tillbaka funno t. ex. de egyptiska lagarne det rättvist, att lån, medelst upplupna räntor, icke finge öfverskrida halfva beloppet af kapitalet, och förbjödo att antasta skuldenärens persen, i thy att denne tillhörde staten och ej finge undandragas de skyldigheter, medborgaren ålågo, hvaremot borgenären ägde hålla sig till hens egemdom. Romerska lagen deremot förvandlade gäldenären till slaf, och ehuru det redan under republikens första tider kostade åtskilliga uppror och stridigheter, hafva vi likväl ännu i dag en lag, som tillåter borgenärer bära fräcka händer på en medbroders frihet, verksamhet ech hopp för framtiden. I åtskilliga länder bar man funnit nödigt, att skuldsamman, vare sig stor eller liten, efter en viss tids förlust af friheten ansåges godtgjord, i andra har man antingen alldeles afskaflat gäldstugan eller icke vetat derom; men i Sverige kan en person för 5, 6 a 8 Rdr hela sitt lif igenom hållas inspärrad. och ändock arvarstår skulden. j