Aftonbladet – 21 augusti 1837, sida 2

, UMIT MERVM8 288000 MBE 866 allmänheten sitt hjertas utgjutelser; men det r större synd, om en otidig klemigh-t framockar i ljuset en mängd usla foster af hufvuen, som aldrig kunna frambringa annat än meelmåttigheter, och ännu större synd, om sana förmågor skulle af en öfverdritven beundran örledas att anse sig i allo fullkomliga eller lelas på afvägar. Detta är, hvad vi frukta om Hvardagslifvets örfattarinna. Hon visade, vid sitt första upprädande, en afgjord, ovanlig talang. Hennes senre var då den naiva, ljufva, stundom skalkktiga uppfattningen al umgängeslifvet, som hon vågot oegentligt kallade hvardagslifvet; isgenting unde vara mindre hvardagligt än hennes älskvärda fictioner. Hon helsades af nationen med stt allmänt jubel; och recensenterne voro icke le siste att låta henne rättvisa vederfaras. Hon svindlade något af det starka rökoffret och tyckes hafva tänkt: när J beundren dessa småsaker så mycket, hvad skolen J icke då säga, när jag kommer fram med verk i högre stil, med starka, imponerande skapelser! Och så råkade hom på afvägar, likasom det händer mången annan konstnär, som vida mindre värderar och framhåller den konst, hvari han excellerar, än sträfvar att visa, att han är lika stor i en anpan konst. Menniskan älskar att öfyerraska och förvåna ; och i den storhet, som redan länge är dokumenterad, ligger ingenting öfverraskande eller förvånande, men väl i det nya, oförsökta. Redan i Familjen II. visade sig ett olycksbådande fenomen för författarinnans rykte: den blindas svärmerier och mystiska tal till modren jorden voro fullkomligt misslyckade försök i det bålstora, en klippa, hvarpå hvarje qrinna måste stranda, och som hon derföre gerna undviker, emedan qvinnan har i allmänhet en fin instinkt eller, för att tala litet artigare, takt. Att missvårda dennas anvisning är ett farligt företag. Den, som i Aftonbladet recenserat samma förI fattarinnas sednare arbeten, och som skrifve: i detta, har erkänt hennes ovanliga, älskvarda talent, har gjort rättvisa åt hennes oöfverträfliga itaflor af det husliga lifvet, åt hennes rena, fina I känsla, åt hennes sällan upphunna förmåga att måla sant och lefvande. Men detta var icke nog, säger insändaren; äfven det, som recenI senten funnit otillfredsställande, falskt sedt, öfver författarinnans förmåga, äfven det hade han bordt falla ned och tillbedja, åtminstone förlåta och förtiga, af idel tacksamhet för det öfverI träffande vackra, som han beundrat. Vi behöfj va icke anmärka, huru obillig denna fordran är, huru förstörande en dylik grundsats skulle vara för konsten och sjelfve konstmären, Hvad en recensent kunde möjligen finna sig föranlåten att öfverse hos en medelmåttig förlattare, kan han icke, far han icke öfverse hos en stor talang. Det vore syrd, om denna skulle fördjupa sig på afvägar; hvart den förra tager vägen, kan rätt vara likgiltigt. I Grannarne framträdde denna ,afväg mera bestämd och tydlig än i något föregående af författarinnans arbeten; och derför varnade Rec. vid dess bedömande allvarligare än någonsin. Ins:s reklama:ion emot varningen eller omdömet, eller hvad man vill kalla det, införes här nedan. Vi skola i noter förklara oss öfver ett par af invändningarna, så vidt ozs angår; de andra båda bladen må svara för sin del. Anmärkningar vid de Recensioner af Grannarne, som finnas införde : LitteraturFöreningens Tidning N:o 113 Det Sjette Aftonbladet N:o 30; samt Nyaste Dagligt Allehanda N:o T och 5 Jag har ej synnerligen råd ech ej heller synnerligen lust att hålla mig några tidningar; men g jag har dock nu sent omsider kommit i tillfälle att få läsa ofvannämnde numror, anförande jag här nedanför, hvad jag vid dessa recensioner trott mig kunna anmärka. Hrr Recensenter äro ofta rätt underliga ting; latt beundra ett arbete i hela sin vidd, om det ) t t S Nn ock sådant förtjente, vore troligen emot deras ; värdighet; utan bör man, i enlighet med hvad I Recensenten i Litt. För:s tidning säger: för att ej misstänkas för en alltför ensidig beunI dran, anmärka, om ej annat, småsaker och hvarpå han också ger oss exempel, da han nämner mot Grannarne, att man ey påtänder swedjeland i början af Juni månad; in parenthesi sagt torde dock ej heller denna anmärkning vara så alldeles rigtigsden, som vill så rofvor i sina svedjor; påtänder dem alltid denna tid, I äfven så jordbränningar, åtminstone i torra år.