Aftonbladet – 19 augusti 1837, sida 2

TIDNINGSCRAL. En af publicismens svåraste stötestenar ar den fiendskap, som, utan tydligt sammanhang med skiljaktigheterna i opinioner, uppstår mellan tidningar af samma eller olika politisk färg. Publicisten är till för publiken, och man drar deraf den slutsatsen, att han ej bör befatta sig med något som ej har intresse för publiken, följaktligen ej heller med tidningsgrälet, som platt inte äger något intresse för publiken. Så dömer den, som inom tidningsverlden intagit den beqvämliga positionen af läsare; men 0olyckan är att saken ej visar sig i alldeles samma ljus för författarne, eller publicisten sjelf. Denne tycker sig finna opinionsyttringar i allt, och det vore väl icke förmätet om den, som ex professo dagligen behandlar en sak, skulle deruti tilltro sig mera inSigt än dilettanten och amatören. Men likasom läsarn är blottställd för misstaget att i tidningsgrälet se förlitet, så är publicisten å andra sidan blottställd för misstaget att deri se för mycket. Och äfven då han ser lagom, återstår ännu en svårighet, eller konsten att för läsarn framlägga det som verkligen är att se, och förmå äfven dennes uppmärksamhet att stanna vid en sak, den man en gång för alla beslutit sig att förbigå. En sådan stötesten är det gräl (detta är ju allmänhetens egen benämning), som uppstått mellan Minerva, Freja, Dagligt Allehanda etc. etc. på ena sidan och Aftonbladet på den andra. Ar detta gräl värdt uppmärksamhet, innesluter det verkligen en opinionsstrid, se der en fråga, af hvars besvarande det beror om läsaren skall gilla den uppmärksamhet vi fästat vid detta gräl, och öm han skall finna den värd sin egen. Vi hafva redan temligen tydligt yttrat huru vi betrakta närvarande gräl både till uppkomst och syfte, och det följer af detta vårt yttrande, att vi ansett oss icke kunna lemna det alldeles ur sigte. Vi hafva deri sett ingenting annat än dem mot frihet och reform fiendtliga pressens gemla trämgtan, att, om möjligt vore, skada yttranderätten, och att för denna afsigt isynnerhet hålla sig till Aftonbladet. Att ledarne af denna fiendtliga press ingalunda, såsom man af deras artiklar skulle kunna sluta, blott, önska att åtkomma vinsten af litterära spekulationer, låter ingen inbilla sig. De se ganska väl, att om tryckfriheten kan undertryckas, skulle den icke mer gifva någon vinst; ty en tidming redigerad i kamarillans intresse, skulle väl kunna utgifvas, men icke blifva läst. Den vinst de åsyfta är ingen annan, än den som åtrås af hvarje kamarilla, nemligen vinsten af att, utan kontroll af ofentligheten, få hushålla med landet efter behag; Je skulle deri ega gudi nog, utan att behofva möda ig med. skriftställeri. Ur denna synpunkt har Minervas och Frejas etc. oväsende icke hos oss äckt hvarken förundran eller förargelse, och lldeles icke förmått framkalla den harm, de så erna velat uppväcka, och som verkligen vore