Aftonbladet – 19 augusti 1837, sida 2

LITTERATUR Dikter af Wilh. von Braun. Första Bandet. Man har mer än en gång och från mer än ett håll hört anmärkas den sjuklighet och elandighet och vedermöda, som uttalar sig hos mängden af våra nu för tiden uppträdande unga poeter och författare. Det är en evinnerlig trängtan efter någonting, himlen vete hvad, det är ett pipande och ett pjunk, som om dåen stackars sånggudinnan alltjemt dansade med liktornar och trånga skor. Det är någonting onaturligt och äcklande i dessa ändlösa visor på alltid samma obhelåtenhetens, modlöshetens thema från unga män i deras ålders blomma, i en epok af lifvet, då med ett friskt, för naturen och mensklighetens sträfvande öppet sinne man annars, hvart man vänder sig, finner så många uppmaningar att på samma gång verka och njuta, vara man och slå grillerna bort. Ingen lider mer häraf än de arma recensenterna, dessa offentliga besigtningsmän för allt hvad som i litteratu1en bygges och upphamras, och hvilka icke få sky det ledsamma och motbjudande sliggandet att hålla husesyn på allt dylikt qvaft, dystert och osundt skräp. Och är det verkligen icke utan en obehaglig rysning kritiken derföre nu för tiden tittar in i ett nytt häfte af ,Dikter, Sånger,, Skaldestycken, eller dylikt. Desto mera glädjande är det, om man vid den närmare bekantskapen någon gång öfverraskas så behagligt, som fallet är vid genomläsningen af den samling poemer, hvilka under ofvanstående titel helt nyligen kommit i bokhandeln. Den unge poet, hvars namn vi läsa på titelbladet till dessa Dikter, är icke för publiken förut fullkomligt okänd; genom åtskillige i tidningarne då oeh då införda småstycken med signaturen Bro, har han sedan länge förberedt sitt uppträdande i det allmänna. Om vi icke missminna oss, var det med ett poem, hvilket han, såsom dåvarande kadett vid Carlberg, författat till kria på det uppgifna ämnet: Yfs ej af fädrens ära, en hvar har dock blett sin!n och hvilket poem sedan, infördt i detta blad, med allmänt bifall lästes, som Fr Braun för flera år sedan debuterade. Något större arbete af Hr B. eller någon samling af de spridda smärre poemer, hans, ;som det vill synas, ganska fruktbara sångmö tid efter annan kastat på papperet, äga vi imedlertid först nu i det häfte Dikter, som i närvarande stund ligger framför oss. Denna diktsamling förtjenar i mer än ett afseende en närmare uppmärksamhet. Grundtonen i Hr B:s författareskap, och hvad om genast vid första påseendet skiljer Hr B. rån hans jemnåriga bröder i Apollo, är ett förräffligt humör, ett godt lynne, som af ingenting verlden tyckes kunna störas. Detta är dem arakter, som gjort alla de i tidningarne hittills ringspridda poemer med signaturen Brn så nycket guterade, och det är den, som äfven mufvudsakligen uppenbarar sig i förevarande diktamling. Oroligt dragen af tvenne lika starka