Aftonbladet – 7 augusti 1837, sida 2

Ladugäårdslands Kyrkan firade i går sin sekular-fest. Då Stockholm folkmängd, under Carl Gustafs tid, började ökas ansågs nödigt, att en kyrka för Amiralitetets behof byggdes på Ladugårdslandet, och grunder dertill lades år 1658 efter de Ja Vallges ritning. Bristande medel tvingade likväl tid efte annan till bygnadens inställande, hvilken dock : 1730 med alfvar företogs och så vida full bordades, att kyrkan år 1737, eller 79 år ef. sin grundläggning, kunde invigas och begagna: för sitt ändamål. Invigningen skedde på l1:t Söndagen efter Trefaldighetsdag, hvilken de året mföll på den 21 Augusti. Hela byggnader var imedlertid ännu icke på långt när fullbordad, utan fortsattes i många påföljande år, och är ännu, som hvar och en ser, ingenting mindre än slutad. Invändigt äro blott tvenne pelare fardiga, och utvändigt saknas tornet. Ehuru således icke färdig, är likväl denna kyrka en af de vackraste i Stockholm och framför de öfriga utmärkt genom det grandiosa i stilen. — Vid firandet af dess sekular-fest, rättade man sig icke efter Almanaekans datum, utan efter kyrkoårets, och bestämde härtill samma Söndag, på hvilken invigningen skedde, den 11:te efter Trefaldighets-dag. Redan kl. 7 på morgonen spelades ifrån tornet af Svea LifGardets musik några koraler, hvilkas sköna melodier utgjorde första kallelsem till dagens högtid. Kloekan 9 var kyrkan mera uppfylld än vid en vanlig Gudstjenst, och en timma sednare kunde hon ej rymma alla dem, som der ville inträda. Svea LifGardes Musik-korps blåste såsom ingång en Marsch, och till utgång en Ouvertur, och ett Sångare-sällskap af Fruntimmer och Herrar, under Hr Manckels ledning, sjöngo före och efter predikan en chör, den ena, om vi ej bedraga oss, af Haydn och den andra af Händel, samt understödde för öfrigt sången vid de tillfällen, då församlingen anses svara den från altaret mässande presten. Kyrkoherden Herr Bergvall gjorde, i en vacker och vältalig predikan, en historisk framställning af kyrkans öden, oeh dagens text: em Farisen och Publikanen, länapade sig äfven ganska väl till en skildring af det rätta sättet att fira en Kristlig Gudstjenst, ett ämne, som talaren jemvyäl på ett värdigt sätt utvecklade. Det hela hade någonting på en gång imponerande och rörande, i synnerhet för de åhörare, som födda och uppväxta inom församlingen der med denna kyrka förenade minnet af flera sitt lifs vigtigaste skiften och fsreställningen om både egen och efierkommandes. ramtid; men äfven en främmande, som såg lenna stora mennisko-massa i djup andakt och vögtidlig tystnad församlad, för att på det heliga) ummet tacka den Högste, som bevarat det relan i ett århundrade, och åt Hans beskydd förro det för de kommande. Äfven för denne! rämmande skall dagen utan tvifvel innebära en! araktig och kär hågkomst.