Aftonbladet – 7 augusti 1837, sida 2

le dervid fullkomligt hvad ryktet sagt om hen1e. Då man blott hörde henne, det lugn, den sakerhet i föredraget, den lätta segren öfver svårigheterna, styrkan och fullheten i hennes drnil, och den gryende känslan i uttrycket, hade man svårt för att tro, det man hörde annat än en nära fullväxt pianist, med utmä kta anlag, af hvilken med åren kunde bli något stort och utomordentligt; men då man såg det lilla, äfven för sina år småväxta, ehuru starkt byggda barnet, vid ett äldre Fruntimmers hand, gå genom salen, kunde man knapt tro örats intyg, att det var henne som man nyss hört spela med en sådan virtuositet,, denna lilla varelse, som ännu länge syntes komma att hålla sig vid sina dockor. Man frågar sig sjelf med en viss häpnad: om hon så utbildas, om hon som fullväxt blir någonting svarande mot hvad hon är som barn, vid hvilket af stegen till konstens höjd skall hon: då stadna? — ty man får aldrig antaga, att någon på jorden ännu hunnit den — och tankan föres dervid ofrivilligt på Mozart, som från ett underbarn blef en underman. Detta hör likväl till aningens område, inom hvars rymder det alltid är vådligt att be. gifva sig, och der vi ej ärna fördjupa oss. Vi hålla oss således endast till det närvarande oct berätta hvad vi hörde, öfverlemnande åt framuden, hvad vi, eller våra efterkommande, möjligen kunna få höra. Den lilla pianisten, er sädlsynthet i artistiskt hänseende, njöt äfven, si vidt vi kunde finna, den sällsynta lyckan at förena alla sympathier och alla opinioner i de enhälliga omdöme, att man, vid de åren, aldrig hört något sådant, att man äfven af äldre pianister sällan hört det, och att de stora och ovanliga anlag, hon röjer, böra, om de förståndigt utvecklas utan att tvingas till bråmognad af henne kunna göra en lika utomordentlig artist, som hon nu är ett utomordentligt barn. De lifligaste bifall af det för årstiden talrika auditorium, som här samlat sig, åtföljde hvarje a de tre nummer, hon foredrog, men i synnerhe det sista, som hon exequerade ensam, och dei man hade det bästa tillfälle att höra och be. döma henne allena. — De förnämsta af vår i staden vistande konstnärer, Fru Enbom, Her rar Nagel, Bock och Thorssell, biträdde henn med sina talamger.