Aftonbladet – 5 augusti 1837, sida 2

CILECEL IHMUYdU ITIIATLS IJöolauuUue MJ VD, kräfde att snarhgen och i tid vidtaga. H. K. H. trodde sig icke behöfva vidlöftigt utbreda hvad hiskeliga hvälfningar, staterne i Europa sågo sig kotade med, om de i Frankrike så våldsamt utbrustne, all ordning förstörande före! tag finge sig vidare bland folken utbreda. H.! M. ägde sig nogsamt för detta bekant hvad vederstyggligheter af de så kaliade jakobinistiska i lärosatser verlden redan fått skåda, och hurnj4 ; hög makt för alla regeringar således låge derpå, att bevara undertsåtarne från så förledande missvisning, som den, hvari denna farliga smitta i hast brådstörta kunde hvart enda politiskt sam hälle, som icke i tid i Frankrikes öde spegla ville hvad deras frid tillhöra borde. En sådan klok försigtighet tycktes likväl administrationen 1 ett oss nära angränsande rike föga visa sig sorgfällig om att iakttaga tills dato. Fröet till jakobinismen hade der icke allenast fått sorglöst! sig utså, utan ock i fred längre gro, intill dess det omsider fästat så djupa rötter, att ock dess frukter redan börjat sig framte och sådana alster deraf framsticka, som billigtvis ieke nog uppmärksamhet hos närboende grannar uppväcka borde. H. K. H. upprepade, huru icke allenast djerfhet både i tal och skrifter samt samqväms och så kallade klubbars hållande, hvarest regeringsoch konstitutions-ämnen fritt och obehimdradt diskuterade varit, blifvit af Danska regeringen telererad sedan mer än tvenne år! redan tillbaka, under skydd af en i landet tillåten vidsträckt tryckfrihet, och hurusom sinnenal till en nödig trodd förändring i landets konstitution sålunda så småningom bereddes. Det var således här i denna konselj, under I den vise farbrodrens ledning, Gustaf IV gjorde bekantskap med vilddjuret och fick syn påj denna hvita häst, på hvilken han så rastlöst jagade efter strid och seger, tills han ändtligen hos hans kajman ) fann hvilan. i Danmark ägde under denna tid en minister, allmänt känd som filantrop och statsman, Berns-:i dorff. Huru denne duglige man ansågs af den stormästare, som i Sverige murade på den dam, hvarmed man ändtligen ville betvinga franska revolutionen, kan läsaren se af nedanstående ut) drag, som i sanning aldrig bordt komma utom de tillslutna dubbeldörrarne. I Men hvad våda för sjelfva thronems bestånd jaf slik hvälfning lätt kunde uppstå, vore väl efItertänksamhet värdt, enär Gref Bernsdorffs stoIra uppmärksamhet på allmänhetens röst syntes hafva till förnämsta ändamål att vinna och befästa sig i myndighet genom sin popularitet, och han mer wille passera för nationens än sin Konungs Minister, en,lystnad, som tills dato ock tyckes hafva lyckats honom till den grad, att om man skulle dömmaefter den ton, som i öppna samqvåim bland borgerskap och ståndspersoner herr-! skade, så skulle berörde StatsMinister väl icke gerna förutan våda för det allmänna lugnet kunna eloigneras, i synnerhet för hans uppförande i neutraliteten mot Frankrike, hvari han den: jakobiniska fanatismen till förmån vid flera tillfällen visat sig föga opartisk, på det han måtte fått sig concilierade dessa satsers anhängares bevågenhet, och nyttja den möjligtvis till egna afsigter. Uti de reflexioner, med hvilka författaren besluter det märkvärdiga dokumentet, igenkännes åter Skildringarnes författare; de gifva äfven en förkännedom af de besynnerliga ämnen, som under denna konselj förehades. Gustaf Adolph var blott 15 år gammal, när hans farbroder och förmyndare samt dennes I rådgifvare inskärpte i det oerfarna ynglinga I sinnet denna paniska förskräckelse för hemliga anslag mot thronens säkerhet; denna afsky för fri yttrande rätt, stämplad såsom jakobinism, hvars skådeplats illparigt förlades i grannriket Danemark; detta hat mot det nya Frankrike, ur hvars sköte revolutionerna — utgått. Bör det I således väcka någons förundran, att dessa intryck I med tiden slogo djupa rötter, blefvo outplånliga i en karakter af Gustaf Adolphs bergfasthet? Hvem hade han, hvem hade Svenska Folket att tacka för dessa intryck och för deras följder? ...... Spörj sfinxen på Carl XII:s torg! Gustaf JII pliktade med sitt lif, med sin sons krona och sina barnbarns fosterland för säkerhetsakten, och denna statsform vari Svenskarnes ögon så förhatlig, att hans egen bror, regerande Konungens farbroder och fordne förmyndare, satte sig i spetsen för den revolution, hvilken störtade både det förhatade regeringssättet och den regent. som lät sin styrka hvila på säkerhetsakft I I I I I