Aftonbladet – 1 augusti 1837, sida 2

Befästa Majestatets rätt i Och lilla Sparrschöld bättre fota; Församla Ständer, skifta pris För vitterbet i rim och prosa; Förordna lika from som vis, En biktfar — och en ung uaktris, Sem föra själar — hvar sin kosa; På Haga bo som eremit Och ljunga skräck vid Finska Viken Och hämden på Cathrinas riken; Fördelt bland hundra ämnens val, Slåss, skämta, skrifva bref, regera, Författa piecer, hålla tal, Forcera platser, conversera Och sjelf i allt original, Ha öfrig tid att ock vertera — Allt detta med en eld och skick, Som häcklarn fåfängt granska ville: Är blott en lek för Edert snille Och görs i samma ögenklick. PMan skulle råka i en ändlös tvist om man ville afgöra huruvida Konungen skapat Hofpoeten, eller Hofpoeten Konungen, huruvida tiden skapat dem båda, eller de båda tiden. Något af hvarje bland dessa ting torde ant:gas vara verksamt för att frambringa en poet, som 1 stoftet för regenten pekar finger åt himlen ofver honom. En recensent, d. v. s. en annan än referenten yttrar om detta Leopolds bref följande omdö me, framför hvilket vi måste anmärka, att Leopolds bref eller som recensenten träffande kallar det kria upptager nära sina 16 sidor. Den, som kan emottaga och (såsom den fortfarande, den ökade nåden bevisar) med välbehag emottaga detta abjekta smicker, denna usla hädelse, dens innersta tanka är det sannerligen att med den koketteradt enkla tacksägelsen inför altaret spela komedi med Gud, såsom med menniskor. Det är med en hemsk känsla, som man ser den oerhörda depravationen, hvilken uppenbarar sig i dyhkt elände, som det Leopoldska brefvet; och den mannen och hans författarskap skulle dock utgöra blomman af det berömda GustafvisktAugustiska tidehvarfvet! Vi vämjas vid och blygas för en nation, som kunde utan afsky och äckel se dessa hädande knäfall och söka försvara dem, såsom voro de blott utbrott af tacksamhet, öfvertygelse och beundran; och ännu vidrigare är det att se dessa olycklige, som kunna emottaga dem med välbehag. Den verkligt stor: mannen måste med vämjelse vända sig bort från dylika hund-naturer ; han vet bäst, att, med alla oegennyttiga bemödanden och afsigter, är han dock en bräcklig dödlig. Gustaf Adolf och Fredrik II fingo icke höra det liga smickvet, emedan de icke ville höra det; och man kan vara säker, att en monark, på hvars minsta handlingar strös blommor och rökverk, hvars enklaste pligtuppfyllelse utbasunas fåsom storhet,, är en svag och medelmåttig själ, en högfärdig narr. Att Napoleon icke var fullt så stor, som hans kraft och ljusa blick kunnat berättiga verlden att vänta, framlyser bäst deruti, att han tålde att oflicielt blifva kallad den store,, att han icke vände sig bort ifrån det kolossala smicker, som ströddes på hans väg. Och hvad skall man då säga om dessa v,infinite parvav i jemförelse med honom, hvilka med god smak höra sin storhet, sin vishet, sin mildhet, sitt hjeltemod, Sc. Sc. c. dagligen proklameras offitielt och icke ojficielt! som till och med äro missnöjda, då någon talar till eller om dem utan dylika gasconader! Man upprepar, att monarker blifva bortskämda genom lycksökares smicker. Men tror man, att detta skulle låta sig göra, om icke anlag att gerna emottaga smickret förefunnes? om icke karakterssvaghet och okunnighet lättade smickrarnes arbete? Det fina smickret, kensten att indirekt smiekra, att låta sakerna likasom af sig sjelfva göra det, att skickligt undandölja verklighetens obehaghga skärpa — detta är svårt alt värja sig för, detta är ett nät, hvari endast ovanliga själar icke fastna. Men oförklarlig är den oblyghet, som vågar sig fram med långa, utstuderade afhandlingar, deri den höga personen får uthärda en formlig exposå af skäl, hvarföre han är beundransvärdare än andra menniskor, och der Gud sjelf göres till skotttafla för infall, för att bevisa Honom, det äfven Ian icke riktigt uthärdar jemförelsen med den höge jordiske gynnarenr. Och icke mindre förvånande är dennes fatuitet eller inbilskhet, då lltsammans kan förefalla honom annorlunda än som persifflage. Horatius smickrade också sin Augustus; men det skedde i några djerfva poetiska drag, icke i långa, utarbetade chrior. Leo