Aftonbladet – 29 juli 1837, sida 1

rient, och, som man påstår, mäktigt att åter verkliggöra fablerna om armåer, talrika som orientens gräshoppor, tycks icke utan skäl reklamera Åsiens angelägenheter såsom dess uteslutande rättighet, nnder det engelska nationen, uppstigen ur en torr flåck i oceanen, lägger embargo på alla jordens odlingslägenheter, och successivt tusendubblar sig, så fort en ledighet yppas. Huru striden om öfvervigten i öster än må sluta sig, blir den dock icke utan wvigt för vestern. Den jemnlikhet, de håda kämparne på sistnämnde ställe bestrida hvarandra, måste ofelbart rubbas om endera betydligt förlorar jemnvigten i Öster-Persien; detta fordom så mäktiga rike ligger i neutral svaghet midt emellan de båda i kämparne, och smekes af båda med den vissa utsigten att då tillfallet medgifver blifva ett rof för en af dem. Persien har, genom sina beherskares snåla, förtryckande, all financiel och moralisk kraft dödande styrelse, nedsatt sig sjelft , från rangen af stater med vigt och styrka i den I politiska vågskålen. Den svaga skymning af en ål pånyttfödelse, som började gry derinom under I Kronprinsen Abas Mirzas auspicier, har försvunmt genom hans död, och hans svage och oskicklige son, som efterträdde sin farfar, har lika r litet fullföljt hans verk, som han äger någat be1 grepp om hans åsigter. Den början till en på I Europeiskt sätt exercerad och disaplinerad här, som Abas Mirza sökte införa, har åter för) svunnit, emedan Persiens konung icke förstår att vårda den, och Persiens skattkammare ej kan besolda henne. Landet äger ingen armå; Monarken, soim inom sig saknar alla resurser, har ej eller några i ett folks tillgifvenhet, hvilket sedan länge vånjt sig att i sine beherrskare endast sc rofgirige förtryckare, och kan ej göra någon räkning på sine anförvanter, emot hvilI kas vilja han uppsteg på thronen, hvarföre han till större delen hade att tacka Engelska Sändebudets bemödanden. Persien äger sålunda i sig sjelft föga eller ingen betydenhet; men det får en sådan i mån af den inflytelse, antingen i Ryssland eller England kan förvärfva sig deröfver, och hvarigenom, antingen det förra kan begagna det som verktyg och medel vid sina möjliga planer mot England, eller detta förmår I neutralisera dem, derigenom, att det lyckas slå I den Ryska inflytelsen ur brädet. Endast under I denna synpunkt är Persiens belägenhet af intresse. Vi skola då se till, hvilkendera af de båda makterna har i detta fall de bästa utsigterna för sig. : Ryssland kan emot Persien använda antingen hotelse eller öfvertalande. Freden i Turtmant-Schal år 1828, bestämde Araxes till gräns emellan båda länderna. Det sätt, hvarpå Ryssland låter bevaka nämnde flod, bevisar, att det håller sig ständigt färdigt till anfall, eller åtminstone, att det vill bibehålla en hotande ställning. Der, hvarest Araxes icke utgör gränsen, I finnes tre vigtiga punkter. Den första är i öster, der, hvarest berget Ararat är helt och hållet inneslutet inom ryska området. BesittIningen af detta berg och klostret Etschmiadzin, I hvilket man kan anse som Armeniens medelpunkt, var af allt för stor vigt, i synnerhet för Iden inflytelse, den skulle medföra för den armenianska befolkningen, att petersburgsk kabinettet skulle kunna lemna det i en främmande makts händer. Den andra punkten är midt emot fästningen Abas-Abad, hvilken ligger nästan på Araxess stränder; der har Ryssland håtit uppföra en bro-förskansnving, som kan betrygga dess truppers öfvergång. Tredje punkten är emot nedra Araxes; der äger Ryssland Mogans hed och området Tolysch. Detta distrikt är betäckt med höga skogbekrönta berg, hvars modiga innebyggare ofta utgått derifrån, för att angripa ryska trupperna. Men oaktadt alla sådana olägenheter, är detta land af stor betydenhet för Ryssland, emedan det här, hvarest Araxes icke kan öfvervadas, öppnar inträdet i den vigtiga provinsen Giblan, likasom breförskansningen vid Abas-Ahad öppnar i till Abderbidschan. Ryssland äger således tillräckliga medel att imponera på Persien och hålla det i beroende af sig. Förhållandet med England är icke detsamma. Det äger icke en alns-bredd jord, hvarken i Persien eller på dess gränsor, och kan sålunda ej göra mer, än underrätta Persien om de faror, som hota det från Rysslands sida, samt använr da de medel af statskonst och penningeuppoffringar, hvaröfver det kan disponera, för att, om möjligt, upprätthålla persiska regeringens ståndaktighet och motverka Rysslands intriger. SS vagga. Ayvssland, sjelt en oO