Aftonbladet – 25 juli 1837, sida 2

låta oss kasta första blicken in öfver den tid, Portföljens första del företrädesvis behandlar. Stackars baron Cederhjelm! Kejsarinnan ville behedra honom med St. Andiå korset, och han tänkte derom som lorden i Fra Diavolo: jag vill väl, men jag will inte. Det ligger någonting så tragikomiskt i den stackars diplomatens bryderi öfver den besynnerliga sele, i hvilken den kejserliga ryska vålviljan sökte insnärja honom, att vi icke kunna afhålla oss att deraf lemna läsaren ett litet prof i Riksrådet frih. Cederhjelms efterföljande skrifvelse: Till Kongl. Maj:t. Petersburg den 3 December 1725. E. K. M. bör jag i underdånighet berätta, huru såsom för en tid sedan blef i förtroende sagdt, att II. M. Ryska Kejsarinnan ärnade behedra mig med S:t Andi Orden. Jag har sedan sökt under hand det att afböja, och förmodat sådant cj mera påtänkas, intill dess H. K. 1. flertigen af Holstein förliden måndagsalton, uti asembleen hos mig, i tysthet förtrodde mig ; Kejsarinnan vara sinnad gifva mig bemälte käninemärke af Dess nåd, och tillika det röda bandet at Hr Envoycn Cedercreutz. Jag betygade min skyldiga vördnadt emot så nådig ihågkommelse, som allena mig kunde förnöja; men bad Hans Kongl. Hörphet ticktes för en och annan betänklighets stu!l densamma manerligen afvända. Han förestälde andra motiver deremot, och svarade på min ytterligare instance, att som han hade ingen commission att säga mig förut på hvad sätt Kejsarinnan irnade mig surprenera, så kunde han icke heller anbringa mina föreställningar, ej eller kuude jag det göra genom nagon annan, än den, som gifvit mig efterrältelsen. Emedan tiden var korrt, reste jag andra morgonen bittida, sedan jag communicerat Envoytn Cedercreutz min tanka till Herticen, med begåran att förmå Hennes Maj:t at alldeles bespara denna äregalva, såsom i Sverige ej brukhig, eller åtminstone uppskjuta deiSV med, intill dess jag först kunnat inhemta E. K. Maj:ts nådiga välbehag. Furst Menz:koff, som aldsta BRiddersmannen, var förut hos Hertigen, och som de bäst kunde anbringa detta ärendet, bad jag dem begge derom. Ingendera ville sig det utaga, utan budo för Guds skull att jag icke ville visa mig deruti motsträfvig. — Kejsarinnan hade af eget bevåg föresalt sig att gifva härmed a daga dess ynnest för personen och Nationen, Hon vore glad att låta se prof deraf vid alla tillfällen. För min skull hade hon den dagen låtit afsäga en annan, som blifvit deröfver misslyot. Det skulle vara henne en dubbel chagrin, om jag åter afsade henne samma nåd. En så uppenbar relus skulle höghgen förtryta henne och göra så elak verkan å ena sidan, som å den andra glädja någa illviljande. Det vore ett blott nådeoch hederstecken och ingen förpligtelse dervid. Furst Menzikoff droge, jemte andra, också den Danska Elefant-orden, och mente sig dertöre intet förbunden att vara mera god Dansk än eljest. Man kunde ej eller förskjuta detta tillbudet såsom vanhedeil gt. Aflidne Kejsaren hade dragit denna Orden sjelf, äfvensom ock nu Kejsarinnan. Han bures af regerande Herrskaper, och icke af andre än få de förnämste i riket. Den Fransyske Ambassadören i Counstantinopel Markis de Bonac hade åstandat och emottagit densamma med nöje och mycken vördsam betygelse. Det vore ju icke i Sve iges lag förbudet och kunde icke misshaga E. K. M. och riket mot !ess Sän: lebud, att utmärka en högaktmng för Nationen ; men torde vara mer ansvar underkastadt att förskjuta detsammå och tillika göra Kejsarinnans välmenande sinne olustigt, dem till fögnad, som gena vid sudant tilltälle skulle med vrånga uttydelser uppvacka kallsinnighet och minska förtroendet. Således kunde nu ingen råda att spärra mig haremot, som icke vore min eller Sveriges ovän. Medan vi talte om denna saken och flera, kom Kejsarinnans bud tll Hertigen, att han ville sjelf föra mig till henne. Envosen Cedercreutz blef ock eferskickad, och mig vtle:ligare förestaldt, huru jag ville vägra på hejsarinnans anmodan att komma till henne, helst emedan 1ingen hade lof att avertera mig om uppsåtet. I sadan hast och embarras kunde jag intet undgå att gora följe; men förmådde Hertigen under vägen, att vilja efteråt å mina vägnar berätta hejsarinnan mina tvifvelsmål: och att jag väl upptoge Hennes nådemarken med skyldig vördnad, vore ock säker att E. K. M. och natioven skulle deraf erkänna Hennes bevågenhet; men hoppades, i fall en i Sverige ovan sak mig icke kunde; tillåtas, att H. K. M. då nådigst ville I 2 1 120