Aftonbladet – 24 juli 1837, sida 2

embetets omfattning och värdighet, lärer svarat: Biskopen! Huru lyckligt vore det icke, om till en början åtminstone geografiens annars så abstrakta och svårfattliga studium blefve i analogi med dessa och dylika exempel bragt till den ståndpunkt af enkelhet och nytta för allmanna lifvet, att en studiosus, i stället för att hafva hufvudet fullproppadt med ett aldrig användbart vetande om longituder och latituder, om landskaper och riken, kunde skäligen reda sig med sädana ämnen, som Arbogas kringlor, Holländsk sill, Kungelfs pepparkakor, Skånes gåsbröst, Vimmerbys oxdrifter och Läbecks skinkor! ... Biskop Franzens skrift lemnar dessutom angående den kringlupna av.ekdoten om det öppnade fönstret en förklaring, som sätter Hr Hartmansdorffs oskuld vid detta tilfälle utom allt tvifvel. Hvad frackarna beträffar, hafva vi derom icke kunnat vinna någon upplysning; troligt är det, att i denna omständighet, liksom E de andra, man sprungit fullkomligt narr. Hvad vi icke sett af de andra tidningarna uppgifvet, men som likväl lärer ega sin fullkomliga riktighet, är, att den ädle herren vid sin första lemnade audiens låtit biskopen och det talrikt församlade presterskapet vänta på honom en god halfumma, hvilket skal hafva väckt någon obehagliz sensation. För den som känner, hur litet Hr Hartmansdorff verkligen affekterar att i tid och otid, som man säger, taga sin värdighet i akt eller sätta sig på sina höga hästar, är det emedlertid tydligt, att detta Hr II:s dröjsmål måste haft någon tillfällig och tvifvelsutan högst oskyldig orsak, ehuru skenet visserligen skulle kunnat gifva anledning att uttyda det som en högförnämhet och en despotism, derest icke Hr Hartmansdorffs ofta ådagalagda ödmjuka sinve redan längesedan måtte hafva lärt honom att de förnäma icke äro höga och de höga icke förnäma? Af hvad År biskopen upplyst, finner man således, att alla de elaka rykten, som här cirkulerat om Hr IHartmansdorffs förfarande i Hernösand, helt och hållet förfalla. Hela tvisten mellan Riksskolmästareembetet och Ephoratet blef i all vänlighet bilagd, sedan biskopen, såsom han i sin skrift förklarar, erkänt det hafva varit ett misstag å hans sida, att han bestämt examen anniversarium på de af 1Ir Statssekreteraren utsatta dagar, bvartill han dock tyckt sig hafva egt någon anledning, såväl af den just i dessa dagar infallande vanliga tiden for dylik examen, som af det vanliga bruket vid iuspektionsförhör.? Och de båda herrarne skildes från hvarandra, utan att biskop Franzen, som han sjelf yttrar, kunnat från Ir Hartmansdorffs sida märka den minsta fö ändring i den ynnest, och han vågar säga, vänskap, hvard med han af Hr Hartmansdorff alltid blifvit omfattad. Den eftersända offentliga absolution, som innefattas i de citerade ordalagen, hade visser igen icke behöfts för ati öfvertyga en hvar, att Er FHartmansdorff verkligen icke hade någonting att afbedja och Hr biskopen icke någonting att förlåta, men hvem igenkänner icke har denna sannt kristliga och förekommande älsklighet, hvars princip är denna: Förr än du talar, vill jag svara, och förr än du ropar, vil jag bönhöra