Aftonbladet – 22 juli 1837, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. De ia Gardieska Arkivet, eller Hanrdiängar ur Grefliga De la Gardieska arkivet på Löberöd, VIII delar , utgifna af P. Wiesclsren. Lund och Stockholm från 1931 till 1837 Jemte alia andra tidningar hafva äfven vi, 1 föetalen till näsan hvarje del af detta lärda verk, fått våra vederbörliga skrapor för försummandet att anmäla det till allmänbetens kännedom, och äro således förbundne, alt så väl som de öfrige publieisterne, sjunga ett pater peccavi för vår underlåtenhetssynd. Lycka nog, alt vii godt sällskap få vanta absolution. Men Aftonbladet har, tv värr, äfven en serskild synd på sitt samvete; ty förl. har (Del. VI, företalet) anklagat det för att vara en olycksprofet och atgifva spådomar till ondo. öfver hans arbete. Som Aftonbladet dessvärre aldrig känt någon synnerlig fruktan för ljuset, eller någonsin underlåtit att önska hvarje förtjenstfallt företag sin tillbörliga framgång, får det på det högsta pretestera mot denna sig tillagda profetiska värdighet, och hemstalla tll förf. sjelf, om ett tvifvel, huruvida ett diplomatiskt arbete snart skall kunna gifva den åsyftade inkomsten för det bestämda ändavrålet, bör anses såsom bevis på ovilja mot sjelfva arbetet. Till yttermera visso på våra vänskapliga tänkesätt, skola vi genom denna anmälan söka göra våra läsare, som ej ännu känna detta arbete, uppmärksamma derpå, utan att likväl smickra oss med att i sllt göra Redaktören af dessa Handlingar till nöjes. Han har, som den lärda verlden vet, en egen uppgjord norm för recensioner, och agar allvarsamt den som ej gör honom till lags, hvilket redan Red. af Litteratur-föreningens tidning fart erfara. Dessutom ha vi ej kunnat afhålla oss från att med all skyldig vördnad småle åt några af de egna reflexioner, hvarmed förf. utstyrt sit samlarenit. Att ifra för våra fornhäfders bevarande och allmännare kännedom må vara nyttigt och berömligt; men att så godt som vilja neka vår tid all håg för historiens grundliga studium, och påsta att den opinionen är mest gynnad, att man kan vara stor historisk förfot are utan att känna ett mamn eller ett årtal, liknar — om också en eler annan gjort sig skyldig till mindre grundlighet — temhgen den vördige paterus nit, som upptog en sten på predikstolen, hvarmed han förklarade sig vilja tukta församlingens obotfärdigaste syndare, hvarpå alla åhörarne i ångsten kröpo under bänkarna. Lika litet tro vi beskyllningen mot närvarande tid, att endast gilva närmg åt statens blodådror vara grundad. Vi hafva från andra håll hört den beskyllningen, att vår tendens snarare går ut på magens bästa, i det vi önska att folket ej genom ofverdrifna bördor måtte blifva bragt i svält och nöd. Är denna politiska tro — att om man mjölka wvill sin ko, bör man ock ge den till att äta — kättersk, så är den åtminstone gammal neg, och vi antaga för ett axiom, att säker bergning och jemn välmåga kraftigast förekomma blodens forssande i statskroppen till blodådrorna, och att hunger och brist snarast befordra den politiska febern, som skakar sam hällets bestående ordning. Men har Hr Prosten Wieselgren fattat onåd mot vår närvarande tid, så har Sverges medeltid, och, som det tyckes, i synnerhet början af unionstiden, fått så mycket mer fägna sig af hans ynnest. Han fini