sten Wåhlin anses ofortjent af en bestraffning, den mest nedtryckande för den rättskaffens och oförvitlige embetsmannen, och samma känsla säger oss äfven, att begångna förseelsen ech ifrågasalle straffet, i alla händelser, icke kunna antagas motsvariga. Det är under detta oväntade bekymmer, Carlshamns stads innevånare destomera känna värdet deraf, att få vända deras enda, men ock säkra förtröstan — till Konungathronen, öfvertygade, som vi äro, att Ed. Kongl. Maj:t — rättvisans ligaste vårdare — och denVise, Högste Tol sorgfa ken af Rikets Lagar, täcktes taga uti ömmaste och nådigaste ökvervägande Prosten Wihlins underdåniga besvär, och likaledes med nåd anse denna vår honom obekanta, underdånigaste framställning såsom ett upprigtigt vedermäle af den erkänsl: vår Kyrkoherdes värdiga Embetsförvaltning ho oss förvärfvat; och skulle ock, Allernådigste Konung, Ed. Kongl. Maj:t, emot hvad vi ännu våga hop pas, finna lagens bokstaf vara emot Proste Wåhlin rätteligen vllämpad, bönfalla vi härmed i djupaste underdånighet och på det högsta, a! Ed. Kocgl. Maj:t, af synnerlig gunst och nåd täcktes åt oss bibehålla denne Själesörjare, sor så nitiskt användt sin kraftfullaste ålder ti vår uppbyggelse, till det upväxande slägtets led ning på gudaktichetens bana, och till berömli förvaltning af vår församlings ekonomiska as gelägenheter. Med djupaste underdånighet och trohet etc. etc Fn