garne, okunnigheten i utvärtes ting och obeiF kantskapen med Englands läge i förhållande till det öfriga Europa, är utbredd bland massan af folket, ja, till och med ibland de så kallade bildade, I och huru inom handelsståndet den kälkborgerliga k:ämarandan är vida mera allmän, än en omfattande politisk anda 50s köpmännen. Under sådane förhållanden, hvad skall väl förän-; dungen i Englands inre ställning medföra för ändringar i dess utvärtes för! allanden? Uppenbarligen mänga och väsentliga. Först och främst skall Irlands iugnande och tilliredsstallande, samt reformstyrelsens befästande, skingra de betänksam-. mes fruktan att yttre katastrofer skola komma; att åtlöljas af inre, och regeringen skall, då: den kan stödja sig på båda parlamentshusen i blifva mindre nödsakad att rätta sig efter denna fraktion af tvetydiga vänner. Det blir visserligen äfven i framtiden svårt, ja måhända omöjligt, att i parlamentet !törena en majoritet med politisk insigt och högre kännedom af de; utvärtes förhållanderne, emedan denna insigt öfverhu vud hörer tll sällsyntheterna; men just derföre kommer också ministeren och i synnerhet statssekreteraren för utrikes ärenderne, då ministören en gång blifvit väl befästad i sin ställning och stödd på Underhusets, makt, att få friare händer i den yttre politiken. ; Tv så mycket förstånd finnes hos de praktiske Engelsmännen, att de i forhållande till stats! män, för hvilka de fattat förtroende, mestadels! åtnöja sig med deras åtgärder i saker dem de! icke förstå, och i Westminster Hall är det någonting sällsynt att höra personer tala ofver all; j minna angelägenheter, dem de icke begripa eller någonsin komma att begripa, såsom man får I höra i Paris från tribunen i Palais Bourbon. Man har alltså anledning vänta, att reformadI ministratronens befästande under den nya regeringen skall hafva till följd en friare och mera bestämd utveckling af den yttre politiken, likasom af den inre. Men hvilka äro val i den förra hufvudfrågorne? Främst står, såsom det synes, för närvarande den Spanska. Sedan Don Carlos genom offentliga urkunder förklarat, att han skulle låta skjuta alla Engelsmän, som togos till fånga i kriget emot honom, fastan de, med deras regerings tillåtelse, antagit tjenst hos en allierad makt, så var den enda med Englands ära och anseende förenliga åtgarden den, att genast förklara honom krig, och att föra detta i norr emot pretendenten, liksom man fordom fört det emot den Fransyske pretendenten 1 söder. Dervid kom det alldeles icke an på re geringen i Madarid, dess grundsatser och cdess afsigter, utan frågan var blott att, liksom i Wellingtons tid, med biträde af de Spanske geueralerne, drifva fienden ur Navarra, på samma sMt som en Spansk korps fördref den lika farlige fienden Don Miguel ur Portugal, med till: hjelp af Portugiserne. Om pretendenten åter vore inskeppad och i förvar, då, men först då, kunde man öfverlemna sig åt hoppet, att det kunde lyckas för Drottning Christinas regering, att, emellan de bida ytterliga partierna, befäste en Spaniens verkliga interesse motsvarande sakernas ordning, och man hade tillika medel och skäl, att dervid genomdrifva sådane stipulatio. ner, som voro väsendtliga för Engl!ands hande och politik. I stället för dessa Ahe.a åtgärde valde man halfea, man känner med bvad framgång; och nu återkommer problemet med dub: bel svårighet för den nya regeringen i Englant att lösa, icke blott af det skälet, att pretenden ten under tiden blifvit mäktigare och Drottnin gen svagare, utan emedan, genom den Carlisti ska maktens tillvext i norra Spanien, England interessen och poliuk lika alfvarsamt hotas vi Tajo som vid Ebro, och det i en tidepunkt, d man icke vet huru sakerne stå, hvarken vi Newa eller Hellesponten, hvarken vid Nilen el ler Indus. Men problemet har förblifvit oför ändradt detsamma; dess lösning fordrar blott n en större utveckling af makt och längre strid och kommer sannolikt att medföra större inveck 1