mLand vara konservativ. Uppkastar man den frågan hvad gång en på konsoliderad reform stödd ministere skulle taga i afseende på de utrikes forhållanderna, så måste först efterses hvad det hitills varit i det inre, som hämmat den yttre politiken och hål lit den i samma stockning, -som de inre förhållanderne. . Men här äro läget och förhållanderne till en del annorlunda, än i den inre politiken, och i många frågor, t. ex. i den ryska, äro Tories lika bestamda som Whigs någonsin kunna blifva. Men det har i synnerhet varit trenne orsaker, som hittills verkat hämmande, eller åtminstone ansetts såsom orsaker till det generade i Englands yttre politik, nemhgen: Irland, brist på enighet i kabinettet, till och med i afseende på hufvudfrågor för den :utvertes politiken, samt sinnesstämningen hes len ansenlig del af Underhuset. Irlands esäkra iställning tillät icke, så hörer man efta, någon istor kraftutveckling utåt. Det första kanonskotItet, i någon allvarsam och europeisk strid, skule Ile baft till följd rörelse i Irland; och kunde man icke skyndsamt ställa detta land tillfreds, ville man för detta ändamål icke gifva mera, än man i det gamla Englands sanna interesse kunde gifva, så måste man vara beredd på invertes krig, eller åtmustone på skillsnessa emellan de håda ländernas lagstiftande makter. I kabinettet, tror man sig vidare veta, äro meningarne i afseende på den yttre politiken så delade, att lord Palmerston, häftig och utmanande af natuIren, i trots af de nämnde invertes svårigheterna, I fordrar bestämda åtgärder emot Don Carlos, emot Ryssland, och, eter omständigheterna, till och i med emet Frankrike, och tror sig genom utveckling af kraft så väl befästa anseendet utomlands, som imponera på partierne inom landet; andra, med lord Melbourne, såsom det säges, i spetsen, vilja icke genom en krisis, genom utmaning af någon orolig opinion bringa i fara Englands och Europas dyrbara lugn, och tro att lyttre invecklingar skulle ännu mera komplicera och försvåra den inre ställningen i förbållande Hill parterne, till Tories så väl som de afgjorda lreformvännerna och radikalerna. De äro derfore för medelvägar (mezzi termini), ati vinna itid, och att gå försonligt tillväga, såsom bäst Ipassande så väl för Europas läge, som för Englands invertes ställning. I parlamentet är slutligen en stor del af reformvännerne och radikalerne, hvilka bilda den icke stora ministeriella majoriteten, alldeles icke för utvertes demonstrationer, hvilka kunna hafva i följe med sig krig, slagtningar och nya skatter. Samlade under Humes och Roebucks fanor, vilja de låta Europa vara Europa, önska på bästa sätt hushålla med det mödosamt förvärfvade goda, och det ligger dem mera om bjertat, att valcensus blir nedsatt och parlamentena förkortade, än att Don Carlos blir afsatt och något Rysslands anspråk i norr eller söder afskuret. De tro, att England är stort nog, för att vara tillräckligt för sig sjelf, och att dess öfverlägsenhet. i handel skall redan af sig sjelf öppna för detsamma de vågar denna handel behöfver: folken behöfva mera England, än England dem. Dessa män bära, oaktadt sina moderna talesätt om frihet, upplysning och folkväl, de gamla krämarnes i City peruker, och tro att dömen till Englands storhet, under hvilken de bo, skulle äfven fortfara att i sin majestätiska hvälfning sväfva öfver deras hufvud, om också de pelare, på hvilka den hvilar i de serskilta länderne, brötos i stycken, Att en stor makt är omgifven afstor afundsjuka, stor fiendskap och stor fara, och endast kan äga bestånd genom samma manhaftighet och samma kamp, som den blifvit förvärfvad, har aldrig fallit dem in. De ana ännu mindre, att under det dem synes godt att hvila och vänta, äro andra vakna och gå framåt, och att England genom sin egen storhet nödgas, eller, om man så vill, fördoöommes, att genom makt och anseende vaka öfver och till sin egen fördel bestämma ordningen, san efter omständigheterna länka de allmänna angeligenheterna i de fyra gamla verldsdelarme, så det icke vill se dem länkade emot sig till sin skada, och slutligen till sitt förderf. Imedlertid måste desse representanter för alla politiska philisteer, Fsom tro, att den bästa politiken är den, att vänta tilldess tumultet står för dörren och då icke veta annat råd än att stänga sig inne och på sin höjd försvara sig från fönstret, likväl skonas och handteras varsamt just emedan man behöfver dem för andra ändamål, och emedan bakom dem står en oöfverskådlig massa af andra i politiskt hänseeade icke mindre inskränkta ee -. a Me oo To