Aftonbladet – 10 juli 1837, sida 2

ep 2 0 9M8 den tanda ollerlagan; me flom icke utsigten att förtjena, att få betalning för sin möda, slutligen tillkommer, om inger lockande metall flyter ur den glödande härden skall dess låga snart slockna, och entusiasmer id ) förvandlas i förtrytelsen öfver gackade förlopptt lningar. Så materialistiskt detta låter, är hkväl mn Ingenting mera sant eller mera naturligt. Inst dustrien afser förvärfvandet af uppehälle, och menniskan kan icke afsäga sig uppehället för blotta nöjet att arbeta derpå. Det är åt högre, moraliska syften, hon offrar nyttans beräkninelgar; men i fråga om industri är nyttan ändait målet, och detta måste vinnas om arbetet skall a fortfara. Det måste vinnas af hvarje enskild, ,flom det skall vinnas af det allmänna, ty utan andel i vinsten kan ingen arbeta för henne. I Alla känna behofvet af uppehälle, och äga i fldetta behof den mägtigaste sporre till arbetsamIhet, som gör alla statens konstlade tillställninIgar för att väcka arbetsamheten öfverflödiga. flStaten känner icke heller hvarje enskild persons Ibehof, lynne och fallenhet, under de olika sta Idierne af hans lefnad, och är således obefo ad latt inblanda sig i den enskildes beslut, att anI vända sin arbetskraft för det yrke honom bäst P isynes. Derifrån härleder sig näringsfriheten elr ler friheten att använda sitt arbete der man finner sig mest förvärfva. Regeringen. har ingen rätt att ingripa i denna. frihet, förr än hon visat att hon, bättre än den enskilde, sjelf känner hans behof af uppehälle, och att hon bättre än han sjelf känner hans utvägar till förtjenst, och t hans på lynne, fallenhet och omständigheternas Inverkan grundade förmåga att begagna dem. I Men deraf att staten icke skapar behofvet af . uppehälle, således icke heller behofvet ar aroete, och deraf att staten, icke känner den enskildes lynne, fallenhet och serskilda belägenhet, och således icke är befogad att kommendera hans arbete, deraf följer icke att staten eller regeringen skulle vara ur stånd att befräm ja industrien. Staten kan samla de enskildas erfarenhet och deraf bilda en allmän; staten kan samla de spridda små krafterne och deraf bilda en stor. Sålunda kan staten från många enskildas behof af ett visst råämne, en viss förädlad vara, sluta till ett allmänt behof deraf, och sålunda kan staten genom förening af de enskildes otillräckliga krafter att frambringa detta raämne eller denna förädlade vara, bilda en stor kraft, som går i land med företaget. I alla händelser måste staten lemna de enskilda deras fullkomliga frihet, ty det är deras behof, deras erfarenhet, som skall leda och bestämma staten, men icke tvärtom. Storleken af en sådan statens medverkan beror på regeringens driftighet, jemförd med folkets. I England gå vissa industriella företag, och välde flesta, utan regeringens synnerliga medverkan, emedan folket är öfvadt och tryckfriheren förenar de spridda krafterna. I Frankrike har regeringen större inflytande, emedan associationsandan och tryckfriheten der ej äro så utbildade, och om regeringen der ej så mycket uträttar, kommer sådant af hennes håg att uti industriella företag mera vilja lysa och herrska än gagna. I åtskilliga tyska stater är regeringarnes inflytande stort, emedan publiciteten der är undertryckt, men det är äfven gagnande (om ock blott i viss mån), emedan styrelserna äro kunmiga och erfarna. Preussiska regeringen intager i flera hänseenden forsta rummet af alla dem, som företagit sig att så i spetsen för ett industrielt mouvement. En fullkomlig näringsfrihet har öppnat vagen för len enskildes, verksamhet, och regeringens oafätliga uppmärksamhet på den enskildes rikting har satt henne i stånd att öfverallt gå ramför honom och undanrödja hindren. Med tt ord Preussiska regeringen har genom lieralitet i afseende på närmngarne, upphöjt reussen bland de fria länder, hvilkas innevåare igenkänna hvarandra på den gemensamma sen, frihet 1 slöjder och handel. Om verkan af enna liberalitet visar sig mindre i den inre efnaden än i totaluttrycket af statens välstånd. ärrör sådant utan tvifvel deraf, att den politia friheten ej går i bredd med den industrielAtt Svenska regeringen äfven velat göra got för näringarne, kan icke ifrågasättas, ehudet är ännu mera påtagligt att den foga er allsintet lyckats. Två väsendtliga orsaker I detta misslyckande, torde, utan missianka nr tadelsjuka kunna nämnas. Den första är enska regeringens i alla afdelvingar splittrade relsereform. Vi hafva ingen ministeriel styse, ingen minister, som ensamt följer och Samt Ahavarar för näörinanen ev fö o a