. 9 Ör EE OOSHUT då KUUSKaAPEIS Sprid ning, genom motarbetande af komibinations andan, genom förbjudande af framsteg i de kon ster, som ge lifvet behag och beqvämlighet, oc! genom en bom för rikedomens och produktio. nens tillväxt? Visst icke. De fördelar, son civilisationen icke kan meddela, och dem hon i sitt ojusterade tillstånd, äfven har någon fal lenhet att förstöra, kunna ändock stå tillsam. man med civilisationen, och det är endast i före. ning med civilisationen, som de kunna bära sin: skönaste frukter. Allt, hvad vi löpa fara at förlora, kunna vi rädda; allt, hvad vi hafvc förlorat, kunna vi återvinna och bringa till er förut okänd fullkomlighet, men icke genom at slumra och lemna sakerna åt sig sjelfva, lik: litet, som genom ett löjligt försökande af vår: krafter mot dess oemotstindliga gång, endas genom ätgärder, som kunna sammansmälta med denna gång och leda den. Olägenheterne äro, att individen bortblandas och blifver maktlös 1 trängseln, och att sjelfvc den individuella karakteren blir slapp och försvagad. Mot det första onda ar botemedlet er större och fullkomligare kombination mellan individer, för det andra nationella uppfostringsanstalter och statsformer, beräknade på den individuella karakterens stärkande. Då ernåendet af det förra målet berer på en omstöpning af sjelfva sammanlefnadsyvanorna, så kan det tillvägabringas endast gradvis, allt som I nödvändigheten inses; men omständigheterna hålla just nu på att påtvinga oss det. Framför allt i Stora Britannien, som så långt öfverträffar hela den öfriga verlden i hastigt hopande af riIkedom, föregår för närvarande en verkan at den af folkmängdens och kapitalernas betydliga tillväxt förorsakade minskningen af vinst på det i handel och rörelse nedlagda kapital, nemligen att handlande och producenter i smått hastigt försvinna, då det blifvit omöjligt för dem att lefva af sin ringa imkomst; och allt slags näring och rörelse komma allt mer och mer i hände:na på stora kapitalister, desse må nu vara rika individer eller bolag, bildade genom sammanläggande af många små kapitaler. Vi äro icke bland dem, som tro, att denna sakernas gång skall alldeles göra slut på den individuella täflan, eller att alla landets produktiva krafter skola inom någon gifven tid ledas af och all rörelse bedrifvas till fördel för en allmän association af hela samhället. Men vi tro, att den ofantliga tillväxten af täflande i alla affärs-grenar och i alla yrken — hvilken allt mer och mer ökar svårigheten att vinna framgäng endast genom egen duglighet, men allt mera ökar lättheten att vinna den genom ett fagert sken — skall möta en återhållande princip uti samverksamhets-andans utbredande; att uti hvarje öfverfylld näringsgren skall uppstå bland individerna en benägenhet att så förena sitt arbete eller sina kapitaler, att afnämaren kan välja, icke emellan otaliga individer, utan mellan några få bolag. Täflan skall blifva lika liflig som någonsin; men de täflandes antal skall inskränkas inom sådana gränsor, att de kunna handteras. En dylik samverksamhets-anda behöfves bäst bland de intellektuella klasserna och yrkena. Det ir omöjligt att beräkna, huru mycket människoarbete, och arbete af det kostbaraste slaget, nu örspilles, och det på det oförsvarligaste vis, genom orist på kombination. IHvilket skådespel föreer icke t. ex. det medicinska yrket! In lyckig praktiserande läkare, öfverhopas med mera rbete än en dödlig kan medhimna, och han erkstaller det så summariskt, att det ofta vore ältre att låta bli; i närmaste gator bo tjuge oyckliga män, som hvardera med lika mycken röda och kostnad blifvit uppfostrad att förrätta amma arbete och möjligen är lika skicklig, men om nu ser. sin skicklighet oanvänd och svälter brist af arbete. Med bättre anstalter skulle e tjuge utgöra en korps af subealterner under j n lyckligare anförare, som (antaget, att han erkligen är den skickligaste läkaren af hela säll. capet, och icke blott den lyckligaste bedragamn) slösar tid på att bota folk för hufvudvärk ch hjertklappning, hvilket han, em det bäte hushållades med mensklighetens krafter, kune öfverlåta åt sina underordnade, under det an använde sin mognare erfarenhet och sina fvor på studium och behandling af de mera vecklade och svåra fall, hvaröfver vetenskan ännu icke spridt tillräckligt ljus, och hvarI vanliga kunskaper och talanger icke skulle rslå. Sålunda kunde hvars och ens gafvor ifva tilloadasiarda aAach dan höacta öl.